Först ska nätet in i huset. Jag betalade 25 000 kr. Sedan kom ett företag till vårt sommarhus och det krävdes lika mycket för framdragning. Därpå ska vi välja leverantör. Hoppsan, där rök ytterligare tusenlappar. Varje vecka ringer nu olika leverantörer och erbjuder tilläggstjänster, diverse paket för särintressen. Förutom det vi redan har betalt och de programpaket vi hyr, och de numera statliga skattefinansierade program 1,2 och 4 konstaterar jag:

Att se på TV blir allt dyrare. Nu ska även mitt särintresse för sport innebära nya dyra "paket" - och ett tjatande om olika alternativ.

Då flyttar kanalerna

Även om jag slutligen bestämt mig för vilka kanaler och ”paket” jag vill ha stannar det inte där. Plötsligt bestämmer sig leverantören för att flytta delar till en ny/annan kanal och kaoset med att välja börjar igen.

I går klickade jag mig igenom det som fanns i ”mitt stora paket”. Så mycket skräp – filmer som flyttar från kanal till kanal, otalig skräpproduktion med snabbpratande programledare fyllt med tävlingar av alla de slag, en publik som skräner i bakgrunden.

Bara ordet ”mat” får mitt huvud att snurra. Hur många matprogram behövs?

Nu kommer jag inte särskilt lätt undan- varje program tillåts innehålla ett myller av reklaminslag med produkter jag är helt ointresserad av. I ett enda reklamavsnitt för 25 olika produkter eller tjänster. Nu tar man även min tid utan att de tvingas ersätta mig för strunt. Att se en film som är producerad till 90 minuter tar uppemot tre timmar- eftersom det är ständiga avbrott - och...

Ingen protesterar, svenska folket bara accepterar och håller tyst som alltid. 

Jag säger inte att det också finns positiva inslag. Naturprogram, historia, 

politisk belysning och dokumentärer kan ofta vara ljusglimten i kanalernas brusande utbud. Men, det stressade skvalet förstör så mycket. Dessutom till orimlig kostnad.

Bombarderar min plånbok

Är det så här vi vill leva våra liv? Ett ständigt hamrande om allt man kan köpa, Det är ett ständigt sökande efter våra svagheter. Inte nog med att man flyttat kostnadsperspektivet från ett ordnat vardagsinnehåll med fasta årliga licenskostnader till ett oändligt tjatande brus där jag är målet som tänkbar kund. Utan stopp är det ok att bombardera mig och min plånbok för att tjäna pengar. Rakt in i vardagsrummet tillåts dessa dårar och deras företag tjata om min uppmärksamhet. Det lugn varje människa behöver har inget utrymme i denna värld.

Visst, jag gillar idrott – har lagt en stor del av mitt liv som ideell ledare, spenderat oändlig tid och möda för att bidra till ett samhälle där idrott är något sunt och positivt, som dessutom skapar gemenskap och upplevelser, ger vänner för livet. Men, vad är detta brusande? Jag vill titta på TV-i lugn och ro, se de program utan störning. Jag vill inte i parti och minut ha ett skränande, med ofta obegripliga inslag som  brutalt avbryter – på den tid jag betalat orimligt mycket pengar för att se det jag är intresserad av. Ska det vara så här?