En förteckning av vad idrottsledare tvingas till - på sin fritid och helt oavlönat Medan mottagarna torde vara avlönade eftersom de lägger mycket tid på blanketter, kontroller, uppföljningar, och för säkerhets skull, gör de det en gång till.

Vardagen och fakta

Verklighetens Sverige - när byråkratin får ett skimmer av rosa:

Skatteverket-föreningsnamn, organisationsnummer, bankkonto med teckningsrätt, inlämnande av uppgifter varje år, Stockholms Idrottsförvaltning med kundnummer, årsmöteshandlingar med bokslut, medlemsförteckning och styrelsehandlingar varje år och på uppmaning för rätten att söka lokalt aktivitetsstöd, 
inlämnande av namnlistor med personnummer (trots GDPR) där ortstillhörighet gäller, ansökan om nolltaxa för träning och tävling på arena, inloggning på Idrotten online med återkommande driftsstörningar, tävlingsansökan och sanktion, redovisning av aktivitetsstöd i tre nivåer – vardagsnotering, elsammanställning och rapport på särskild webblankett.Jag är inte klar. Till pappershanteringen hör också:Vid tävlingssanktion ska arena bokas långt i förväg – ändå trängs andra idrotter samtidigt i kaosläge där vi också förväntas ha särskilda publikvärdar i gula västar, inbjudan och info till klubbar via tävlingssite, tillräckligt med funktionärer som följer vårt förbunds tävlingsregler, tävlingsansvarig, inrapportering via särskilt rapportsystem. 

En vanlig enkel tävling med en enda gren och få aktiva kan ta 15-25 arbetstimmar att hantera alla blanketter. Ja, och sedan följer det interna föreningsarbetet: valberedning, årssammanställning, handlingar, revisorer, årsmöte, årsmötesprotokoll, engagera medlemmarna, hålla jämställdhetsarbete, utforma regler och policys, budgetarbete, återkommande styrelse och medlemsmöten i demokratins anda, hitta frivilliga som kan hjälpa till vid träning, medlemsaktiviteter och tävlingar. Förväntan att medverka i det egna distriktsförbundet, hitta funktionärer till utbildning, delta i möten, medverka i arbetsgrupper och kommittéer, engagera sig i Stadionklubbarna, Bauhausgalan och Svenska Friidrott med bl a policyfrågor och årsmöten.

Lite idrott utanpå det

Vardagen då, d v s delta i levande idrott, det glömde jag nästan bort.  

Ja, det vi helst vill göra är att bedriva idrott på arenan, i skogen som träning och tävling. Att leta ungdomar, juniorer, skapa bredd och elit och veteraner. Vanligen bygger en klubb upp vardagen runt 2-4 veckopass där ofta samma personer som gör allt annat sk  hitta tid till det också. 

Det här pågår vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Ständigt finns en rad befattningshavare därute som bombarderar oss ideella med krav och förväntningar om redovisning, inlämning, uppgifter, dokumentation…i en oändlig ström. På varje vardagsledare/tränare har ”samhället” minst 8-10 jurister, administratörer, ekonomer m m som envist driver just sin sakfråga. Oftast är det vardagsledaren som är föremålet för dessa bombardemang.

Jag glömde det viktigaste…Är det någon som på allvar undrar över varför antalet eldsjälar stadigt minskar, varför antalet idrottsklubbar halverats var 30:e år? 

Mot den bakgrunden - känner ni någon som får brinnande lust att hoppa in och hjälpa till?

 Verkar det som att samhället verkligen visar om omtanke och uppskattning för idrottens engagemang?

Det är orealistiskt

 Det är precis så här egentligen orealistiskt som vår vardag ser ut, förväntningar och krav som för oss är oklara.

Det handlar om system och frågor som egentligen är orealistiska och verklighetsfrämmande.

Ändå får beteendet bara fortsätta, ingen gör något åt det. Ett problem i sammanhanget är att det alltid är någon annan som är ansvarig, samhällets representanter ”följer bara direktiv/riktlinjer” som någon har bestämt.

Någon annan har bestämt en massa över våra huvuden som tär på vår tid. Vi håller på med idrott, vi är inte administratörer.

Vem är " någon annan"?

Alla dessa administrativa krav har ju utvecklats under årtionden. Det är säkert så att samhället måste skydda sig mot olagligheter och fusk. Ingen myndighet vill stå till svars om det uppstått möjligheter att kringgå systemen. 

Om vi skulle vända på allting - sätta den enskilde idrottsledaren i centrum, som ett nav en fungerande idrottsrörelse - skulle ovan kravmaskin tvingas ändra hela sitt förhållningssätt, byta rutiner och tekniska hjälpmedel helt. Detta är det enda sättet för att 
få framtidens idrottsledare motiverade

 Fast vem som är” någon annan” vet ingen.