Det har ju inte funnits särskilt stora anledningar att under de senaste decennierna applådera det som åstadkommits i de internationella fotbollsorganisationernas, Uefa och Fifa, huvudkontor. Det räcker med att skriva ut namn som Joao Havelange, Sepp Blatter och Michael Platini för att man skall höra prasslet av miljonerna som bläddrats fram av alldeles fel händer.

Applåder till Uefa

Men nu måste det sägas; Främst Uefa-presidenten Alexander Ceferin men också Fifa-bossen Gianni Infantino har varit föredömligt tuffa och tydliga från första stund. Målat upp hotbilder för fotbollens framtid som triggat också spelare, inflytelserika tränare, politiker, nationsförbund, spelarfack, ja, till och med starka mediaaktörer att reagera och inse att Super League inte skulle gynna fotbollen utan skada den.

Om nämnda fotbollspresidenter suttit osäkert på sina stolar så måste de efter detta, och med det stöd de nu får från i första hand hela fotbolls-Europa, ha stärkt sina ställningar långt över den position de tidigare hade.

De gjorde det sakligt, bestämt och med uppmålade konsekvenser som varken, fansen, spelarna eller till slut de inblandade kunde tåla. Det fanns alldeles för mycket långsiktig prestige och kärlek att förlora, en själ skulle sättas i pant och riskerna för ett dussin av Europas allra populäraste klubbar att totalt tappa kontakten med marken blev för stor.

Det är mycket sagt att det nya beslutet - att skrota den tänkta ligan - betyder att fotbollen totalt återerövras av folket - det är ju fortfarande världsföretag med mångmiljardomsättningar som bestämmer förutsättningarna - men fotbollens sportsliga värde och mening har i alla fall räddats.

”Ormar och lögnare”

Supporters över hela världen har protesterat, några av världens mest ansedda tränare har betonat det osportsliga i upplägget med en stängd liga för en liten adelsklick, starka kulturbärare bland spelarna i främst de engelska klubbarna har inte sparat på svavlet i sina eder.

Uefa-presidenten Alexander Ceferin använde till och med starka invektiv som ”ormar” och ”lögnare” om de högst ansvariga från de stora klubbarna som satt igång projektet.

Jag skrev i min förra krönika att det ännu fanns chans att sätta stopp för galenskaparna och hoppades just på fansen, spelarna, tränarna och även lite försiktigt på mediabolag som var tänkbara köpare av rättigheterna till matcherna. Det är sällan man blir så totalt bönhörd. Detta var precis vad som skedde. 

Det här var ett exempel på total enighet från de mest vitala grupperna i sammanhanget och man skulle ju önska att ännu större och viktigare - och farligare - projekt som sätts igång av envåldshärskare i samhället skulle kunna stoppas av en total enighet bland alla dem som drabbas.

Fotbollen har växt sig ännu starkare, dess organisationer har stått pall precis som demokratin till sist gjorde i USA när en galning var i farten där. Det är trots allt något hoppfullt när till och med de som skulle kunna tänkas tjäna på Super League (inblandade spelare t ex) säger ifrån.

Attentatet mot fotbollen

Heder åt Chelsea och Roman Abramovich som inledde med att rycka bort Chelsea ur sammanhanget, Manchester City hakade på och några timmar senare hade alla de sex engelska klubbarna backat ur.

Men det var när först Juventuspresidenten och en av grundarna, Andrea Agnelli och Real Madrids boss och medgrundaren Florentino Perez kastade in handduken som projektet gick i graven.

Idén så stenhårt lanserad och efter några dagar ännu hårdare raserad, att det inte lär vara lönt under överskådlig tid att försöka utmana fotbollens organisationer och hundratals miljoner fans och starta fotbollsligor i privat regi.

Det här var ett misslyckat attentat mot fotbollen, de som nu står där som avslöjade attentatsmän har försvagat sina positioner så gravt i de klubbar de styr att de näppeligen kan sitta kvar.

”Pastoratet stod pall”, som Lennart Johansson skulle sagt och nu sitter han förstås i sin himmel och ler.

Och kanske får han se Moliere skriva om ”Den girige” i pluralis, kanske kan han få en liten biroll. Scenen och rampljuset gillade han ju och i himlen spelar man visst till och med inför publik.