Andra halvlekens anfallsspel mot Slovakien och segern gav hopp inför det som närmast förestår, Alexander Isaks lysande spel skjuter in förhoppningarna långt in i framtiden. Sverige har en anfallsstjärna som det strålar om, han har så mycket av fotbollens avancerade repertoar i sin kropp. Synd bara att han inte fick sätta det där målet som skulle vara så förlösande för honom också i landslagsdressen.

Mittbackarnas  strålande samarbete

Det var naturligtvis en stor framgång att få en poäng med sig hem från Spanienresan. Försvarsspel, uppoffrande arbete kan ge sådana där ”oförtjänta” poäng men i ett längre perspektiv håller inte den idéfattigt fotboll med bara slit och släp och total avsaknad av kreativitet.

Slovakien är långt ifrån av Spaniens klass. Slovakien är ungefär i samma division som Sverige, det är en motståndare som måste besegras om det skall bli mera än gruppspel. Fyra poäng efter två matcher är optimalt, nu är Polen kvar och chansen till minst en poäng finns där också om Victor Nilsson-Lindelöf och Marcus Danielsson kan fortsätta sitt utmärkta samarbete i mittenförsvaret och hålla en av världens främsta toppforwards, Robert Lewandowski i schack.

Det såg, precis som Ola Toivonen sa i SvT-studion i paus en ”trött och passiv” första halvlek, det låg nära till hands att misstänka att spelarna var tröttare än de själva trodde efter uttömningen nere i Sevilla. Det hände ingenting.

Koltrasten hoppade högt

Dessbättre oroades vi i onödan. Ett helt nytt lag efter paus. Jag satt bara och var livrädd för att Christoffer Olsson, som hackat flera slovakiska ben i första halvleken och till slut fått en varning, skulle få ett andra gult kort. Det är en allt för stor risk att spela vidare med en innermittfältare som måste vara tuff men hålla sig inom gränsen. ”Byt ut honom i paus”, skrek jag så att koltrasten ute på gräsplanen hoppade högt. Nu är han också glad och sjunger för tre svenska poäng.

Det mest glädjande var att Sverige hittade tillbaka till balansen mellan det effektiva försvaret, bollerövringarna och växlade om till ett konstruktivt spel.

Och där i S:t Petersburg, där Sverige gjorde fina matcher under VM-turneringen 2018, kom Alexander Isaks definitiva landslagsgenombrott. Det behöver inte längre diskuteras vem som skall komplettera Marcus Berg på topp. Framtidsfrågan kommer att gälla vem som kombineras ihop med Isak. Han är given. Han har så mycket i sitt spel som ingen annan har. Imponerande många vunna nickdueller, speed i löpningarna, mod att utmana och dribbla; i den här matchen med klokare avvägningar och bra passningsspel istället för det som tidigare varit hans lilla svaghet; att trassla in sig för mycket i tankarna på att han själv måste avgöra.

Vilket skyltfönster!

Det var nära nu. Och hans andra halvlek visade att det är Isak som skall backas upp, som skall sökas när det finns ytor för attack; han är smart, teknisk och mycket mognare i sitt spel. Det här var inte en landskamp vilken som helst, det var en EM-match som måste vinnas och det skall sägas; konkurrensen är inte mindre i en EM-grupp än i VM. Det här är uppvisningar på hög nivå. Klockan tre fredagen den 19:e juni 2021 var det inte hundratals matcher för TV-publiken i Europa att välja på: det var denna enda match mellan Sverige och Slovakien och därför var det hundratals miljoner som såg denna lysande uppvisning av Isak, många stora klubbars inköpare och finansiärer och agenter och om han inte var det innan så finns han nu i varenda viktig anteckningsbok ute i Europa. Han fortsätter kanske i Real Sociedad, det duger ett tag till, han är bara 21 år, och jag tror att han och Robin Quaison kan få starta nästa match.

UEFA gav priset ”Man of The Match” till Alexander Isak. Det är inte så ofta sådana utmärkelser går till svenskar.

Ett annat sätt

När jag satt och såg Danmark göra en otroligt stark match - men förlora - mot Belgien kvällen innan tänkte jag; så här bra nordisk fotboll har jag inte sett sedan Danmark på 80-talet hade ett landslag i världsklass och Sverige verkar långt efter. Nu, med Sveriges andra halvlek mot Slovakien i färskt minne, inser jag att Sverige har ett annat sätt att spela fotboll och det kan bita också på de lag som ser så mycket bättre ut.

När aggressiviteten biter, när målvakten håller en klass som Robin Olsson (nästan sysslolös den här eftermiddagen), när mittfältarna orkar - Ekdahl slet som en slav - när Forsberg kommer igång, och backlinjen gjuter i betong.

Forsberg har en nyckelroll, han kan öppna dörrar utan kod och har i Leipzig slipat på sin specialitet att slå straffar. Säkert satte han nu 1-0-målet efter en fin aktion av Isak och och snabb speluppfattning av Quaison. Blev han fälld, var det straff? Ja, domaren blåste och ingen VAR-petimäter hade någon avvikande mening.

Det här var en typisk svensk landskamp i Janne Anderssons regi.

32 grader ute och den heta fotbollssommaren fortsätter.