En massa fin musik, en horder av söta barn som drattade på ändan på isen, körsång ur påklistrat glada ansikten, ett skickligt arbete i datorerna för att skapa förföriska olympiska mönster.

Olympiska invigningar är i första hand en TV-show.

Det var mera artistiskt och konstnärligt än propagandistiskt i Peking. Kineserna är duktiga på att sminka sig så att det passar i de fina salongerna.

Klädparaden fascinerar alltid mig. Och jag tror att jag nästan vid varje invigning - jag har varit på plats under femton sådana shower - har konstaterat att någon Galne Gunnar troligen har varit framme och lockat Sveriges Olympiska Kommitté med ett kraftigt rabatterat bud från sitt överskottslager. Ingen snits och stil. Och Sverige som har så många framgångsrika modekreatörer nuförtiden.

Hade inte varit farligt

Men det var, föga förvånande, IOK:s president Thomas Bach, som gjorde mig mest besviken.

Han har de senaste åren framträtt som en aningslös Kina-kramare samtidigt som han i likhet med sin företrädare Jaques Rogge höjt svansföringen och salufört sin olympiska kommitté som ett ställföreträdande FN. Och med flera medlemmar till och med.

I den positionen borde det varit särdeles lämpligt och helt ofarligt att skärpa tonen en aning - utan att behöva vara vare sig förödmjukande eller särskilt kritisk.

Bach flummade runt lite och manade till fred men han glömde det viktigaste: budskapet.

Han borde sagt, att den olympiska familjen värnar om medborgares rättigheter och respekterar alla människor oavsett etniskt ursprung, hudfärg, politisk inriktning, religiös åskådning eller sexuell läggning. Alla måste få finnas i den olympiska familjen, oavsett var man bor och vem man är.

Det hade väl inte varit farligt att säga.

Att ställa krav på de aktiva att protestera är bara löjligt. De har inte större förpliktelser än företag som etablerar sig där eller diplomater som verkar på ambassader.

Ingen risk för Bach

För de aktiva - eller för all del journalisterna - är det med risk för sin egen säkerhet man uttrycker sig.

Men den ende som med absolut immunitet och total säkerhet i ryggen skulle kunna framföra i varje kritik i sin undertext är IOK-presidenten. Just nu den tyske advokaten Thomas Bach. Ingen tror väl att han skulle sättas i husarrest, plockas in till förhör, ännu mindre hamna i fängelse.

För det är ju så man hela tiden säger till sitt försvar; det är bättre att umgås med och besöka också de länder som inte lever upp till FN-stadgarna, bättre att prata med, dem och försöka påverka. Det går inte. Det är naivt. Men om det nu är det man säger sig vilja göra för att ge berättigande åt sina dåliga smak att lägga ett OS i Kina, så är väl just IOK-presidenten den som har det största ansvaret på sina axlar.

Men det blir ju aldrig så. Det blir ett smetigt smickrande och slickande och tack. När man kan säga så mycket utan att framstå som vare sig plump eller politisk. 

Mänskliga rättigheter har ingenting med politik att göra. Det skall gälla i alla länder, oavsett vilket styrelseskick man väljer.

Yrvaken debatt

Nu tror jag för all del inte att det heller skulle betyda någon kursändring i Kinas sätt att se på medborgerliga rättigheter. Det är inte heller landets primära avsikt att imponera på världen i det avseendet. Det är att stärka sin makt över det egna folket som är huvudmålet. Att visa för sina undersåtar att Kina kan, att Kina får, att Kina accepteras i världen. Och den kritik som eventuellt skulle framföras når ändå aldrig huvuddelen av den kinesiska befolkningen.

Men om Bach spelat upp en ouvertyr med mera pondus och lite klara besked skulle han i varje fall kunnat stärka sin rörelse och den idrottsvärld han representerar.

Nu fortsätter bara hyckleriet.

Men med detta sagt; det gör mig lika bekymrad och besviken varje gång det drar ihop sig till evenemang i länder med styrelseskick som inte rimmar med våra tankar om demokrati; debatten kommer alltid igång först några veckor innan tävlingarna, när de aktiva redan packat sina väskor och är på väg. Då är det meningslöst och alldeles för sent. 

En permanent arena

Det som idrottens internationella förbund måste enas om är att påverka så att tävlingar aldrig hamnar i avskyvärda diktaturer. 

IOK måste, om man vill framhärda som ett ställföreträdande FN, se till att hjälpa länder som inte anser sig ha råd att arrangera. Det har blivit alltmer tydligt att, i varje fall när det gäller vinter-OS, så blir det allt svårare att få folket och regeringarna med på så stora och kostbara investeringar som ett olympiskt värdskap handlar om.

Jag tycker att vi alltmer närmar oss - av både ekonomiska, politiska och miljömässiga skäl - den dag då det allvarligt bör övervägas om inte IOK i sitt eget hemland Schweiz bör skapa en permanent plats med anläggningar för i varje fall vinterspelen. Då skulle hela världen bli av med ett stort problem, miljarder skulle sparas, skadorna på miljön skulle drastiskt minskas och möjligheterna för länder som vill vaska av sig sin smuts med hjälp under sportsliga tvättmedel skulle försvinna.