Curlingen representerar egentligen det bästa med den olympiska idrotten. Där värderas medaljerna lika högt om de vinns i etablerade och folkkära sporter som ishockey och längdåkning eller på isen, i en gammal, punchdoftande gubbsport som curling, där nästan tjugo kilo tunga stenar skall placeras i ett bo i tillräckligt stort antal för att att vinna. Nu en modern toppidrott med vältrimmade atleter.

Det är både kirurgisk precision och tufft knockoutspel. Stenarna får verkligen veta att de lever ett lika tufft liv som någonsin Rolling Stones. Smygande, glidande, curlade, vickande, mjuka och hårda. 

Ett fascinerande lagspel, taktiskt teamarbete, kraftfullt ledarskap och djupaste koncentration.

Höga tittarsiffror

Det är imponerande att följa och hade varit ännu mera fascinerande om kommentatorerna insåg att det inte behövda briljera med den gängse vokabulären för de redan insatta utan med tydligare och enklare förklaringar för oss som ingenting begriper. Alltså de allra flesta. För curlingen har visat sig ha överraskande höga tittarsiffror för ett OS.

Det var väl Peja Lindholms (nu Kina-tränare) lag först och sedan den briljanta Anette Norberg med sitt team som fick oss att inse njutningen av denna lite märkliga sport och på senare år är det Niklas Edin och hans lag som blivit världsmästare flera gånger om och nu också klättrat från fjärde, till tredje och andra plats i de olympiska spelen för att nu i Peking kröna karriären med segern i den högdramatiska finalen mot Storbrittannien.

Jag skulle dock vilja ändra på en regel; varför inte ge sista stenen till lagen i varannan omgång? Hade det inte varit mest rättvist?

Konkurrensen i världen är i dag betydande. 55 nationer bedriver sporten mer eller mindre professionellt, Kanada är sportens hemland numera med över 1 miljoner spelare. I Sverige finns ca 3500 registrerade i sporten som startade i Skottland redan på 1400-talet och kom till Sverige i mitten av 1800-talet tack vare den skotske affärsmannen William Andrew MacFie som anlände till Uddevalla med tungt bagage. Stenar och några kvastar. 

Nu är det Sverige som sopar bättre än en högutbildad lokalvårdare och med taktisk kyla, smart slughet, koncentration, teknik och precision hanterar stenar, isen, glidet och kvastarna i ett imponerande samspel.

Skidåkning på frigolit

Längdåkarna har haft det tuffast under Peking-OS. Accentuerat allra tydligaste nu i slutet av spelen när tävlingarna fått flyttas och femmilen - skidsportens verkliga kraftprov - kortades ner till en tremil. Starka vindar, bitande kyla, hög höjd, tunga banor och en snö så trög att den ger en friktion som känns som att åka på frigolit. Hur vallar man för frigolit? Ja, jag tror i varje fall inte att det berott på vallateamet att de svenska framgångarna uteblivit utom i sprinten och stafetten. Herrarna hade vi inte förväntat oss något av, där har återväxten halkat efter betänkligt och lite svårförklarligt.

William Poroma har nog en lovande framtid om han fortsätter sin seriösa satsning men detta var väl ändå sista gången man såg Calle Halfvarsson i den svenska dräkten. 38:e man på tremilen. Över fem minuter efter segraren Bolsjunov. Finns det någon svensk idrottsman som trots rader av upprepade misslyckanden fått så många chanser i det svenska landslaget? Det har bara varit sorglig att se (och höra) honom förklara det ena fiaskot efter det andra. 

Måste hitta balansen

Den svenska OS-succén skall också värderas mot bakgrunden av att vissa förväntade medaljkandidater inte alls kunde leverera. Hanna Öberg och Sebastian Samuelsson kunde inte alls upprepa sin framgångar från Pyeongchang för fyra år sedan och för stackars Frida Karlsson, som fick avbryta OS innan det var slut,  blev det ingenting av den tänkta utmaningen av norskan Johaug.

Frida blev en sorglig syn att skåda i sin desperata kamp med en kropp som saknade kraft och näring. Det handlar inte om en missad formtopp. Snarare om en riskabel vandring på en smal stig alltför nära stupet. Hon behöver restaureras både fysisk och mentalt, hitta balansen mellan näringsintag och fysisk ansträngning. Här har uppenbarligen någon väsentligt förbisetts. Både av henne själv, ledare och läkare. Det är bara att hoppas att alla kommer till insikt om vad som  behöver göras, för hon är kanske den största längdåkningstalang som Sverige fått fram. Nu måste hon hitta sig själv och förändra sitt skidåkarliv.

Härliga hockeykrigare

Hockeyns bronsmatch orkade jag inte ens se. Den känns meningslös och jag håller med Idrottens Affärers kunnige ishockeyexpert, Kjell Nilsson, att bronsmatcher saknar värde. Båda lagen som snubblat över tröskeln till final borde få medalj. Straffdramat mot Ryssland skulle varit slutpunkten.

Måste säga att jag njuter mycket mera av att se ett ”anonymt” lag som detta utan NHL-spelare kämpa och kriga än de rätt medelmåttiga insatser jag bevittnat under åren när NHL-organisationen bevärdigt den olympiska rörelsen med sin närvaro. Här fanns krigare istället för lirare. Det höll på att gå hem. Efter ett strålande jobb.

Men när man trots ett fenomenalt målvaktsspel med så många straffräddningar som Lasse Johansson gjorde ändå inte kan vinna straffläggningen så var det förstås just lirare som saknades i slutändan. Tre Kronors attityd och jämna match mot ryssarna var nog en av de stora glädjande överraskningarna detta OS.