Dags att utveckla klassikern

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.

Jag älskar skog och sjöar, naturens dofter men jag begriper mig inte på program som Den Stora Älgvandringen.

Försökte en gång men somnade innan någon älg behagade att visa sig.

Jag älskade en gång Vasaloppet, upplevde det på plats drygt tjugo gånger (åkte aldrig) men nu (gäsp i söndagsottan), ett monotont hasande i nio mil, lika fascinerade som att se färg torka.

Hasaloppet  - så erbarmligt trist att titta på.

Det är som att sätta på radion och tvingas lyssna till Nordman en hel förmiddag.

Underhållningsvärdet är lika med noll. Såg att Vasaloppet och SvT har förlängt sitt samarbete men det borde på allvar diskuteras om det här klassiska skidloppet verkligen håller för direktsändning från start till mål, nio mil.

Bejaka utvecklingen

Om Vasaloppet vore ett lopp i tiden som bejakade samhällets och teknikens utveckling så borde man naturligtvis se till att det gick att skejta hela sträckan för de som vill och kan.

Men när den nya skidtekniken kom - först med ett ben som påskjutare utanför spåret - blev den (naturligtvis) omedelbart förbjuden, precis som Vasaloppet en gång förbjöd damer och dött lopp, och jag inser naturligtvis problemet med att skapa åkbara förutsättningar för både skejtare och den stora massa som håller sig till den vanliga, klassiska diagonalstilen.

Men varför inte skicka iväg skejtarna först, följda av spårkälkar för de som kommer efter och vill hålla sig till den gamla hederliga tekniken. Det är ju så skidåkningen ser ut i dag, också på VM och OS; en blandning mellan den traditionella åkstilen som kräver vallningens svåra utmaningar och den fria stilen som imponerar med med fartens tjusning. Utvecklingen mot snabbare färdmedel måste ju bejakas.

Vasaloppet har utvecklats från de många individualisternas och särlingarnas charmiga skidjakt i nio mil till en firmatävling (ungefär som proffscyklismens tourer) med team som lagkör och där all individualism och stildifferenser suddats ut och allt blivit till ett tåg av spårbunden, monoton stakning, där den ene inte går att skilja från den andra.

Kunde man inte - för att komplicera och inspirera till att behärska skidportens olika stilar - lägga in partier med obligatorisk diagonalåkning?

Dagens stakningsrobotar är nog så imponerande i sitt överkropparbete, men ack så anonymiserade och enahanda att titta på. 

Inga skidlöpare längre

De färgstarka profilerna är borta, alla är som gjutna tändsoldater som satts på ett spår, skruvats upp och puttats iväg. Jag inser svårigheterna, stakningen går så klart inte att förbjuda men, som sagt, det är lite märkligt att man ändå motsätter sig utvecklingen att låta snabbast möjliga åksätt få råda. 

Visst, Vasaloppet bygger mycket på traditionen, det har varit en reaktionär storhet i alla tider, trög till förändring men bibehållit ett starkt grepp om allmänheten. Det har TV-sändas sedan 60-talet, direktsänt i sin helhet från start till mål sedan 1982, loppets sträckning är till och med förklarat som naturreservat så det är inte en idrottsklassiker vilken som helst vi talar om. 

Dessutom en ”industri” som omsätter 350 miljoner om året med sina vinter- och sommaraktiviteter.

Första loppet kördes 1922, det har fått ställas in några gånger, och nästa år, 2024, körs det för hundrade gången. Jag har åkt de sista tre-fyra milen ett flertal gånger, man kunde göra det förr på lördagen innan loppet eftersom det då inte hade utvecklats till att omfatta tävlingsverksamhet en hela vecka. 

När det 50:e loppet skulle köras 1973 tog jag bilen och besökte alla de berömda platserna Mångsbodarna, Hökberg, Evertsberg, Oxberg, Eldris, träffade funktionärer, blåbärskokerskorna, passerade myrarna, byarna, vattendragen, fäbodarna, intervjuade Therese Eliasson, den första kranskullan från 1922, hälsade på originalet Strål-Lars Eriksson som körde det första loppet och var sponsrad av Anders Zorn, jag upplevde 70-talets explosion då loppet blev en träningssporre och en ”examen” för tusen och åter tusen motionärer runt om I Sverige. 

Men fick också se de bästa skidåkarna, Sixten Jernberg, Assar Rönnlund, Thomas Magnusson, Sven-Åke Lundbäck med flera landslagslöpare anta utmaningen. 

Nu är långloppscirkusens figuranter en ny ”ras” i en snökanot-tävling, nästan motoriserad, en nästan själlös, enahanda och charmlös skara. De är inte skidlöpare längre. De är en sorts armbrytare.

Calle, Calle, Calle

Jag måste, innan fotbollen helt har mig i sitt våld, ägna några rader åt Calle Halvarsson. Han fick inte med sig någon medalj från VM i Planica, men han visade att han, vid 32 års ålder, just nu är en skidåkare i sin bästa version. Calle har varit ett både irriterande och charmfullt inslag i det svenska skidlandslaget. En fantastiskt skidåkarkropp med ett inte lika imponerade skidåkarhuvud. Märkliga beslut, obegripliga felval, plötsliga genomklappning och så en strålande körning. Som vi har lidit med hans snälla, sorgsna hundögon när han sått där framför kamerorna och ombetts förklara något fall, stavbrott eller något taktiskt felval i en spurt, varför han åter hamnat utanför prispallen. Det har ofta varit så nära. 

Han har sett så olycklig ut, men han har alltid ställt sig där vid ”stupstocken”, aldrig smitit undan. Jag vet inte vilka rådgivare han haft, vilka ledare han förlitat sig på men han är ett skidfenomen som fått ut lite för lite av sin karriär med tanke på hans talang. I år har han varit i fin form, han avslutade VM med en fantastisk femmil och jag hörde han hans tio år yngre efterträdare, William Poromaa (bronsmannen, framtidsmannen) nästan kärleksfullt berätta hur mycket Calle betytt av trygghet för honom och att han vill ha med honom till nästa VM i Trondheim om två år.

Det är mäktigt att se Calle Halvarsson åka skidor när han är på rätt humör och skidorna vill. Han skall vara stolt över sitt VM.

En blivande Vasaloppssegrare? Jag undrar om han vill ge sig in i denna nya, förenklade sport som bara premierar överkroppen. Han är en företrädare för det som kallas klassisk skidåkning. Sådana vinner inga Vasalopp längre, tyvärr.

 

Åke Stolt

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Den svenska hockeykartan blir allt mindre – det kan inte vara förbundsbasen Anders Larssons visioner om en ishockey för alla. Förbundets överklagandenämnd har avslagit fyra lags klagan sedan Licensnämnden inte beviljat spel i Hockeyettan säsongen 2024-2025.

Beslutet avser lagen Strömbro, Kristianstad, Bäcken och KRIF Hockey (Kallinge-Ronneby)  som samtliga degraderas till Hockeytvåan. Beskedet kan överklagas till Riksidrottsnämnden (RIN).

Det är Peter Stordalens stora dag.Friends Arena blir Strawberry Arena efter att Stockholm Live, som sköter driften av arenan, slutit avtal med Petter Stordalens hotellkedja Strawberry. Avtalet med den norske entreprenören löper på tio år och handlar om en affär på över 100 miljoner kronor

Bygget av arenan var starten för utvecklingen av Arenastaden och är fortsatt en katalysator för områdets attraktionskraft.  

På fredagseftermiddagen kom utslaget från CAS som resultat av de svenska idrotternas protester sedan de inte hade blivit uttagna till OS  i Paris. 

Deras  yrkande att ändå få klartecken och kunna resa till OS nobbades, vilket var ganska väntat, enligt advokaten Karl Ole Möller som var de fem atleternas  talesman. 

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Elite Hotels of Sweden är stolta att tillkännage att vår grundare, Bicky Chakraborty, har valts in i Swedish Tennis Hall of Fame. En av Svenska Tennisförbundets största sponsorer tar plats bredvid legendarer som Björn Borg, Stefan Edberg, Mats Wilander,s Magnus Norman, Thomas Enqvist och Kent Karlsson.

Den sista fotbollsmatchen i EM är nu färdigspelad och folkfesten är över. Men statistiken hos behandlingsföretaget Spelfriheten visar klart på något annat än festliga siffror. Istället kan vi se hur mycket ett mästerskap av denna kaliber inebär för antalet personer som behöver söka hjälp för sitt spelande.

Ingen kan undgå att OS är i antågande.  Det blir en och annan timme framför TV:n de närmaste veckorna. Inget slötittande utan vi är på helspänn hela tiden.  Man vill ju ha koll på allt. I klartext, det tar på krafterna att vara uppdaterad . Vi förbereder på skilda sätt. Vissa kan till och med strunta i evenemanget, andra sitter som klistrade vid tv:n.

Köp – och säljfesten rasar med oförminskad intensitet i hockeyns högsta divisioner. Vad som tidigare dementerats med eftertryck blir den här årstiden till sanningar. Kontrakt rivs, och nya skrivs. 
Att SHL-lag har spelare i karantän, och vägrar  tillträde till omklädningsrum, har mindre betydelse – bara kontraktssumma och längd är tilltalande.