Som idrottspersonlighet saknar han motstycke i en svensk kontext. Björn Borg och Ingemar Stenmark bröt ny mark i sporter där man aldrig trodde att svenskar skulle kunna dominera, J O Waldner rev den kinesiska muren, alla tre dessutom som banbrytare, nyskapare med sitt tydliga ambition att bli bäst i världen.

Ledare i Milan

Det Zlatan gjort är på sätt och vis större; han utmanade hela världen i den mest spridda, största och populäraste sporten, den som spelas, följs och dominerar i hela världen. Han tävlade i samma tid som Messi och Ronaldo och han blev aldrig utsedd till världens bäste fotbollspelare men med sin utstrålning, sin karaktär, sin säregna personlighet av både leenden och ilska var han av en alldeles egen sort. 

Ja, han är ju levande alltjämt, men inte längre på planen. Han sa adjö till fotbollen hemma på San Siro, där han nog trivts allra bäst. 

Men han sa inte adjö till Milanoborna, vilket jag tyder som att han, när han fått semestra, ta ut lite avstånd till karriären, njuta och tänka efter, återkommer i en ledande roll i AC Milan. Det har jag trott hela tiden, tror det ännu mera nu när han valde bort att tänja på karriären (och kroppen) ännu en bit bortom det redan omöjliga.

Och framförallt - vilket känns särskilt bra - att han inte för pengars skull valde en sista utflykt till oljeländerna i Mellanöstern. 

Jag tror inte att varken det svenska landslaget eller Hammarby kan förvänta sig ledarinsatser från Ibrahimovic. Han vill nog bli en betydande man i ett större sammanhang, troligen i Milan för att följa sina söners fortsatta utveckling nere i Italien.

Kunde inte ta kritik

Jag har följt Zlatan Ibrahimovics karriär från hans första allsvenska match i Halmstad, länge älskade jag hans karaktär, hans sturska framtoning och hans nästan överjordiska inverkan på både publik och spelare. 

Men vi har också haft våra duster, han älskade själv att ge gliringar och ibland nedlåtande omdömen men han kunde absolut inte ta kritik. 

När jag en gång - det måste ha varit 2004, hans hemmadebut för Juventus - skrev en kritisk text om honom därför att han svek ett förtroende och en överenskommelse (till och med skriftlig från Juventus) om en intervju till Sydsvenskans utsända medarbetare, Carina Sigurdsson, och bara stack iväg efter matchen, bröt han helt den förbindelse vi hade, jag sportchef och krönikör på Sydsvenskan i Malmö, han som den största stjärna och dyraste spelare som lämnat Malmö och Sverige.

Tjurig och långsint är också två egenskaper som skall fogas till alla de superlativer som han också måste tillskrivas.

Jag satt på Örjans Vall i Halmstad när han gjorde sitt första inhopp i Allsvenskan, han snodde åt sig bollen direkt vid en frispark och drog iväg skottet via ribban och över. Han exponerade sin särart, sitt egensinne och sitt oöverträffade självförtroende sina första sekunder på en allsvensk arena.

Han saknar motstycke

I kombinationen av idrottsman på allra högsta nivå, officiell person och affärsman saknar han motstycke. Han marknadsförde sig själv på bästa sätt genom sin fotboll, sitt tudelade förhållande till press och offentlighet men också genom medvetna val och drag som fick alla att dansa efter hans pipa.

Hans makt i klubbarna var i nivå med de högsta ledarna. Hans hårda blick, hans vassa tunga och hans intensiva argumentation kunde skrämma skiten ur den modigaste.

I den svenska landslaget svansade man löjligt för honom genom att låta honom diktera villkoren vid åtaganden utanför planen. Han ensam kunde bestämma vilka som skulle vara närvarande på en presskonferens.

Som fotbollspelare var han en ytterst ovanlig och komplicerad person med både det mjuka och det hårda i sig. Han hade - med tanke på sin stora och starka kropp - en ovanlig snabbhet och en förfinad teknik. Därför hade han alltid en lösning på knepigheter i ett straffområde. Han kunde braka in som en tanks och bara smälla på, han kunde hitta en ledig yta för en exklusiv klackspark högt upp i det blå, han kunde trollbinda och fina bort sina försvarare och han hade förmågan att använda den kroppsdel som var närmast bollen för att hinna förse försvararna. Hans kroppsstyrka var enorm. Han såg alltid möjligheterna, hittade alltid lösningarna. 

Kommer aldrig att överträffas

Ibland kunde jag tycka att lite ödmjukhet inte hade skadat, att han onödigt sökte konflikt för att trigga sig själv. Men det var sådan han var, han hade sin strategi för att bli beundrad i hela världen. Och blyg inför att beskriva sin egen förträfflighet var han inte.

Malmö FF, Ajax, Juventus, Inter, Barcelona, Milan, Paris SG, Manchester United, LA Galaxy, Milan. Han vann tolv ligasegrar med fem olika klubbar i fyra länder och han har representerat sju olika klubbar i Champions League.

Han har gjort över 700 ligamatcher och 122 landskamper. Hans 62 mål i landslaget är förstås rekord. Hans svit av 12 Guldbollar kommer aldrig att slås.

Hans butterhet, egensinne och långsinthet till trots; det har varit en ynnest att ha fått leva och verka under hans tid i svensk fotboll. Jag är inte säker på att vi någonsin får uppleva dess like.

Räknar man samman alla hans karaktärsdrag och egenheter, hela hans register ute på fotbollsplanen, hans affärssinne, han street-smartness, han förmåga att marknadsföra sitt miljardimperium så måste han sammanfattningsvis ses om en av de största idrottspersonligheterna i världen.

En gång slog han sig ner vid mitt bord och ville snacka, en annan gång gick han förbi utan att hälsa.

Jag tog honom som han var; Sveriges och en av världens bästa fotbollspelare, sportfenomen och personligheter.

Tack för showen, Zlatan!