Det han åstadkom i Budapest den 21 augusti har jag beskrivit i flera krönikor redan, den text som publicerades dagen efter på Idrottens Affärer slog också rekord. Över tusen (1000) likes. Inte tack vare mig (fast jag blev varm av alla glada tummar  förstås) utan för att Ståhl, i allt han gör, berör alla oss som bevittnar när stordåd presteras.

En fulländad ringdans

Och det jag minns allra mest är hans totala lugn, hans sätt att dra ut lite på procedurerna, hur han varsamt smekte sin diskus med handduken, man såg nästan rakt igenom honom hur hjärtat lugnade ner sig, hur nerverna lade sig tillrätta och, mera exteriört, hur han sträckte ut armarna lite längre än vanligt, gjorde sig lång och så stor som möjligt, som för att få med hela kroppen, få den att begripa, att nu var det jävlar i mig allvar, nu musklerna, hjärtan, hjärnan, sinnet, nu får vi hjälpas åt allihop här för att det skall bli tillräckligt långt.

Han har själv beskrivit det sista och helt avgörande kastet som att han försökte efterlikna det sprintern Usain Bolt och simfenomenet Michael Phleps brukat göra; utnyttja sina stora kroppar till att bli ännu större, ännu kraftigare och vidlyftigare i sina rörelser.

Det var till allt detta, det fysiska och mentala också nödvändigt med en total närvaro i kroppsrörelserna, fullständig kontroll så att han inte ”slank ner i diket” som det heter i en annan, snart aktuell ringdans. Att behålla tekniken, att inte  bara gå på kraft och bli alltför yvig och ramla ur den cirkel han har till förfogande för startmomentet före take off.

Harmoniskt och vackert

Han har sagt att han var helt lugn, att han kunde höra sin egen puls. ”Jag var mentalt förberedd på situationen”, sa han. Inställd på att konkurrenten, Kristjan Ceh, skulle passera honom i sitt sista kast och att han måste överträffa allt vad som tidigare skådats i mästerskapssammanhang för att få guldet. Det blev en fysisk och psykologisk fullträff med både kropp, hjärna, hjärta, nerver och muskler, så enastående fulländat i ett maximalt utsatt läge. Idrottens optimala förverkligande av det som för de flesta bara stannar vid en dröm. Tekniskt sett hans  absolut bästa kast. Så harmoniskt och vackert dessutom. 

71.46 löd noteringen. 40 centimeter ifrån det personliga rekordet, noterat i en renodlad kasttävling i Bottnaryd. Det är oftast vid dylika, tillrättalagda tävlingar, där man kan anpassa kastriktningen efter vinden, där det inte ligger guld i potten, där inte konkurrensen är lika stor, där inte hela världen tittar på och närgångna TV-kameror bligar nyfiket, som rekord slås. Det var så mycket som vägdes in och befanns extra tungt och svårt den här dagen. Allt som smidde guldet och kokade ner prestationen till essensen av vad som menas med en idrottsbragd. Det var fulländat.

Bilden av en bragd

Det hade varit några mellanår för Ståhl efter OS-guldet i Tokyo, de uppskjutna spelen från 2020 som genomfördes året efter på grund av coronan. Nu hade hans tränare under många på, Vésterinn Hafsteinsson, flyttat hem till Island, han fick en nytändning i sitt liv, både yrkesmässigt och privat när han flyttade ner till Malmö med sin flickvän Fanny Roos och Staffan Jönsson tog över som tränare. Han hade fem kast över 70 meter med sig i den bag som rymmer självförtroendet, han visste vad han kunde men konkurrensen i diskusvärlden hade också höjts och spetsats till så ingenting kunde vinnas på gamla meriter, det var där och då och att han nu är en i raden av alla dessa som erhållit Sveriges finaste utmärkelse, det bragdguld  som Svenska Dagbladet delat ut i snart 100 år, känns så självklart. Jubileum om två år.

”Idrottspsykologi rakt igenom” var Ståhls egen definition av Bragden i Budapest. Ja, sannerligen. Kroppen, styrkan, tekniken fanns ju där. Det alltigenom avgörande var hur han i sitt huvud preparerade sig för att få ut det maximala utan att förivra sig, låta viljan eller aggressiviteten ta över. Alltihop fångande han in i några avgörande sekunder och gav oss den bästa bild vi sett av hur en bragd skapas.

Det var vindstilla i Budapest den där dagen. Inte optimalt. Men kanske vara det makterna som höll sig lika lugna som Ståhl för att inte förstöra ett oförglömligt ögonblick.

Grattis Daniel och tack för att vi fick dansa ringdans med dig en stund.