Och det är ju där allting om VM liksom fastnar i halsen just nu. Vi kan inte bortse ifrån att VM-turneringen blivit en jättesuccé. Jag hoppas att man både i Mexiko och Kanada känner att deras värdskap också är värt att hyllas, men det är förstås USA - som arrangerat flest matcher och som hyser VM-finalen den 19 juli -  som tar åt sig den mesta av äran.

Festens fula fläck

Och det måste ju också sägas; det har varit en enorm fotbollsfest. Mäktiga arenor, fullsatt vidvarenda match, perfekta arrangemang, tjusiga TV-produktioner; även om amerikanen i gemen ser sin egen amerikanska fotboll som nummer ett och inte fattar den variant som resten av världen omfamnar, så har folket bejakat festen, köpt tröjor från länder som det inte ens visste existerade och satt färg på världens största idrottsevenemang.

Men det som i dessa tider förfular detta land och får det att framstå mera som en diktatur än den demokrati som sitter stadfäst i dess författning, är förstås dess galne president. Man en galning kan bara existera om hans omgivning bejakar det och när denne man också tror sig kunna styra över juridiken i världens största idrottsorganisation (Fifa), krävs det ytterligare en diktatorisk galning för att göra det möjligt.

Den amerikanske spelare Folarin Balogun fick rött kort i USA:s 16-delsfinal mot Bosnien-Hercegovina - det må ha varit helt i sin ordning eller ett feldomslut, det spelar ingen roll - och skulle varit avstängd i åttondelen mot Belgien.

Då ingrep Trump. Jag såg hans helt ogenerade framträdande, där han tyckte att domslutet var fel, att det var orättvist och att han, som sade sig förstå idrott, ville påpeka för sin gode vän, Gianni Infantino, Fifa-presidenten, att man borde titta på beslutet i efterhand och skipa rättvisa.

Njutbar skadeglädje

Det är inte mot Trump kritiken skall riktas. Jo, allt kan riktas mot honom, men det är meningslöst. Hela ansvaret vilar på Fifa och på den korrupte Infantino som låter idrottens egen domstol flytta in i Vita Huset och ge omvärldens övriga skrupelfria ledare en uppfattning om att så här kan det också få gå till; att arrangerande lands politiska ledare får ha ett ord med i laget när rättvisa skall skipas inom fotbollen.

Det är eländigt, sorgligt, skräckingande, allt vad du vill, att världens största idrott styrs av män som inställsamt gullar med diktatorer, antingen de sitter i Moskva, Doha eller Washington, dansar efter deras pipa och undergräver hela sin organisations rättskipande myndighet. Idrott och politik hör ihop, jovisst, men det är bara i diktaturer som politiken styrt över och dikterat idrottens villkor, antingen det gäller organiserad doping, ekonomi eller regelverk.

Det är pinsamt att det inte finns några rakryggade representanter i denna organisations ledning, Fifas exekutivkommitté, som ställer sig upp, förklarar för sin president (Infantino) att ”vi kan inte låta politiska ledare desavouera våra beslut”. Punkt!

Det är ynkligt, det det är otäckt, det är farligt - men, tyvärr, ett tecken på att tidens farligaste män har en kompass vars visare är riktad åt ett helt galet håll.

Därför log jag stort när jag vaknade och insåg att USA inte fanns med bland de åtta lag som nu spelar vidare i turneringen. Kalla det gärna skadeglädje. Njutbart är det.

Ikonernas privilegium

Spekulationerna om kommande finallag kan nu vässas. Frankrike står där alltjämt som min favorit, jag hade hoppats att Spanien skulle få mig att bli tveksam och vrida tipsen åt deras håll, men det Iberiska derbyt mot Portugal blev inte alls den stormatch som jag hade väntat. Det blev en impotent akt med ett för långt och uttröttande förspel innan någon kom till skott. Det blev Spanien, lyckligtvis, för den semifinalen mot fransmännen kan kännas som den moraliska finalen i detta mästerskap.

Spanien hyllas för offensiv, teknik, kreativitet - men är världens bästa försvarande lag. Fem spelade matcher, inget insläppt mål. Konsten att återerövrade bollen är spanjorerna bäst i världen på, men de har också en så stor kärlek till bollen att de hellre leker vidare med den än att de hotar och tar risker. Då blir det lite andefattigt.

Portugal har spelare på samma höga nivå. Den störste av dem, Cristiano Ronaldo, har spelat match efter match men jag är övertygad om att laget haft en större chans utan honom. Men det är ikoneras privilegium att de inte får vidröras.

Världens bäste grät

Och precis när jag tänkte skriva, under Argentinas match mot Egypten, att VM-historien tog slut efter straffmiss och en slätstruken insats  och att Messis dans på rosor slutade i ett uttåg till en tragisk tango, ja, då kom han igång, gjorde ännu ett fantastiskt mål och tårarna rann på världens bäste efter Fernandez avgörande nickmål.

Det måste ha varit raketbränse de regernande världsmästarna fick i sig i ett sista besök i vattenkiosken. Messi dansar vidare men all respekt till kontringsspecialisterna från Egypten som länge hade kontrollen. Vilken match, vilken vändning.