Det är en självklar del av värdegrunden. Negativ särbehandling på grund av kön, ålder, sexuell läggning, religion skall inte finnas inom idrotten. 

Det är dessutom olönsamt att tappa en viktig kundkategori som kvinnorna utgör.

Det är vad det handlar om

Sen är anslaget kanske inte det bästa. Jag har svårt att se att vi får ökad jämställdhet om färre killar får spela amerikansk fotboll och färre tjejer får rida. Ur ett samhällsperspektiv är det viktigt att unga tränar. Inte att de gör det i en ideell förening eller en speciell sport.

Det faktum att idrotten verkar oförmögen eller ointresserad av att attrahera ungdomar som nått puberteten och att tjejer mognar fortare gör att tappet flickor är större i 11-14 än tappet pojkar. 

Huruvida det är bristande jämställdhet torde vara en mer komplex fråga än vad mätresultaten ger för utfall. Fokus borde ligga på att skapa attraktionen.

Vi vet två saker. 

Idrotten skall vara mer jämställd än samhället i övrigt och det uppfattar jag att man är. Idrotten kan inte vara väsentligt mer jämställd än samhället i övrigt. Det är omöjligt när man omfattar 32procent av befolkningen.

Här finns problemen

När vi ser områden där idrotten inte är jämställd så är det för mig tre områden som sticker ut.

• Tjejer får inte samma fördelning av träningstider som killar

• Tjejer får inte samma kvalitet och utbildningsnivå på tränare som killar.

• Anläggningar för typiska tjejidrotter särbehandlas negativt. 

Det här borde vi ha fokus på och det borde vara ett fokus för kommunerna att säkerställa en förbättring på de här områdena.

Enda området där jämställdheten är total är inom den kommersiella idrotten där sponsorintäkterna uppgår till exakt samma andel av de vinster man genererar till sponsorn oavsett om det är män eller kvinnor.

I styrelser finns en del ogjort…

När det gäller representation i förenings- och förbundsstyrelser är jag rädd att vi försöker lösa fel problem och att vi har fel anslag.

Anslaget att bara kvinnor kan företräda kvinnor och att män förfördelar kvinnor är jag mycket tveksam till. Det är identitetspolitik, dvs en ur ett intellektuellt perspektiv helt felaktig tanke. 

Att mångfald är positivt behöver vi inte diskutera men min tes är att man skall sträva efter kompetens och då får man mångfald medan effekten av att sträva efter mångfald är enfald. 

Väljer man de bästa så får man människor av olika kön, ålder bakgrund. Det är bevisligen så.

När det gäller föreningsstyrelser så är problemet bristande attraktivitet, inte för få kvinnor. Gör vi styrelsearbetet mer attraktivt så kommer vi också få fler kvinnor. 

Alla andra tackar nej

Vi har i för stor utsträckning äldre män i våra styrelser för att alla andra tackar nej till uppdraget och de kommer från en generation där man ställer upp. När den generationen dött ut kommer krisen att bli fullständig.

När man som CIF tar med alla förbund, dvs även den stora gruppen mycket små eller försumbara förbunden i underlaget så träffar man fel. 

Även om de 30 minsta förbunden skulle ha 50 procent kvinnor i sina styrelser så påverkar det inte jämställdheten inom idrotten eftersom de berör så få.

Engagemanget har snarare ökat än minskat de senaste 20 åren medan konkurrensen om engagemanget har blivit mördande. Vi ställer också krav på att engagemanget skall ske på våra villkor. Då är uppgifter där någon annan bestämmer var och när mindre attraktiva och årslånga uppdrag blir direkt negativa. 

Skillnaden, lär av den!

Min tes är att vi kan finna många som kan åta sig att ordna en tävling medan få är intresserade av att sitta i en tävlingskommitté.

En av flera orsaker till bristande jämställdhet är självfallet också den allt sämre fungerande demokratin inom idrottsrörelsen. När några enstaka procent av medlemmarna går på årsmöten så har förutsättningen för ökad jämställdhet försvunnit. 

Frågan uppstår varför jag skall lägga tid på ett årsmöte för en förening där jag är medlem när jag slipper göra något utifrån mina medlemskap i SAS Eurobonus, Choice, Avis med flera kundklubbar där jag också är medlem. 

De kommersiella aktörerna har stulit medlemsbegreppet, varit extremt framgångsrika och under 30 år helt ändrat betydelsen av ordet medlem. 

De politiska partierna har under samma period tappat mer än 90 procent av sina medlemmar och blivit toppstyrda sekter för de av samhället försörjda. Vi får inte låta idrotten gå samma väg.

En grupp med stor potential

En annan viktig jämställdhetsfråga är hur vi kommer åt de +200 000 nyanlända flickor/unga kvinnor som på grund av hedersförtryck inte får idrotta. Det sker inte genom att bejaka slöjan och andra symboler för förtrycket så mycket vet vi redan. Ett första steg borde vara att börja mäta de som inte idrottar och varför.

När det gäller samhällets relativt låga stöd till idrotten så måste vi också får in idrotten i ett sammanhang. Hur effektiv är idrotten i sitt nyttjande av samhällsstödet jämfört med kulturen och andra delar av civilsamhället?

Idrotten får ca 10 procent av det totala stödet till civilsamhället och kulturen och står för ca hälften av verksamheten. Är det rimligt?