Med en ökad andel utlandsfödda så har vi också en växande grupp flickor som inte får idrotta för att de är utsatta för hedersförtryck.

Härtill kommer bristen på anläggningar. I synnerhet i Stockholm kan barn inte idrotta för det finns inga anläggningar. Det finns obegränsat med pengar till cykelbanor och att öka bilköerna men inga pengar till idrottshallar.

CIF, Centrum för idrottsforskning påvisar i en ny rapport på stora problem.

Konkurrerar också med skärmen

Min egen bedömning är att en tillkommande faktor är digitaliseringen, dvs idrotten konkurrerar också med attraktiva alternativ på en skärm. Digitaliseringen skapar också individualisering, något som är direkt motstridigt hela idrottsrörelsen som bygger på kollektiv. 

Idrotten är trots allt hjärtat i svensk folkrörelse som är uppbyggd på likabehandling av alla som en primär rättighet. En ideologiskt klockren princip som varje tänkande människa bör stå bakom. Problemet är att på den marknad som barns fritid utgör är konkurrensen mördande och de individuella erbjudanden som finns ser ut att attrahera mer.

Det här är allvarligt ur flera perspektiv. Självfallet utifrån idrottsrörelsens perspektiv, dvs färre barn minskar rörelsens betydelse i samhället, minskar över tid medaljer och elitnivån och det minskar omsättningen. Idrottsrörelsen har redan problem då bidragens andel av omsättningen generellt sett växer, dvs självförsörjningsgraden minskar. 

Vi riskerar en utslagning av föreningar. Tillkommande är att de verksamheter som är byggda kommersiellt tar marknadsandelar av föreningsidrotten sedan mer än 20 år.

Idrotten bäst på integration

Urbaniseringen är en tillkommande trend. Affären i byn kan överleva på de äldre som bor kvar men finns det inte 11 killar och 11 flickor i varje årskull får fotbollsklubben problem. De unga lämnar orten innan de får barn och återvänder i mycket liten utsträckning.

Idrotten är outstanding bäst på integration i Sverige. Huruvida det beror på att idrotten är bra på integration eller på att skola, stat och övrigt samhälle är dåliga är i sammanhanget ointressant. Idrotten är bäst.

Tappar idrotten barn och ungdomar av socioekonomiska skäl så kommer idrottens betydelse för integrationen att minska. Det är ett allvarligt samhällsproblem.

Blir bara värre

Sen behöver man inte lägga många timmar på att läsa SKL:s prognoser för att inse att det här kommer att förvärras. Det blir dyrare för barn att idrotta. Bristen på hallar minskar inte för kommunerna har inte råd. Utslagningen utanför barn till den välmående medelklassen fortsätter.

Försämrad integration, sämre skolresultat, ökad barnfetma, sämre hälsa som vuxen är några av de konsekvenser vi får. Samhällskostnaden över tid kommer självfallet att vara väsentligt högre än de pengar man nu kortsiktigt sparar.

Min trista analys är att politikerna inte kan lösa problemen. Idrotten klarar det inte på egen hand. 

Paradoxalt nog är det kommunala utjämningssystemet en av bovarna i dramat. Ökade skatteintäkter för en kommun försvinner till systemet. Kvar har kommunen sin mark och sina byggrätter enligt planmonopolet som inte räknas in i systemet. Då blir idrottsanläggningar i växande orter vansinnigt dyra eftersom marken kan ge hundratals miljoner i intäkt som byggrätt.

Dock vilar det primära ansvaret på våra knappa 20000 föreningar. De måste bli duktigare på att rekrytera, behålla och utveckla sina kunder, dvs idrottande bar och ungdomar. Det är något som kostar pengar som föreningarna i de flesta fallen inte har. Men det är kärnan i problemet med färre barn som idrottar.

Skolpengen ligger idag på 100000 kr eller mer. En generell statlig idrottspeng på 3 000 kronor per år till alla barn skulle lösa det mesta av problemen här.