Det slutliga beslutet kommer i bästa fall att bli det minst dåliga. Någon bra lösning lär inte bli resultatet. Det är ingen kritik av vare sig RF eller någon annan. Förutsättningarna är så pass dåliga.

RF består av 71 Specialförbund. Det statliga bidraget är statiskt. Dvs tar man in nya förbund så blir det fler som skall dela på samma kaka. Dvs en inbyggd gigantisk konfliktyta.

Olika bidrag

Bidragen består av ett startbidrag, ett fast verksamhetsbidrag och ett rörligt verksamhetsbidrag. Konsekvensen är att de minsta förbunden får ofantligt mycket mer per medlem eller träningstimme än de stora.

De fasta bidragen uppgick till ca 2,5 miljoner senast jag kollade.

RFs 71 Specialförbund är en extremt heterogen samling. Med Dragkamp, bob&rodel, gång, casting som några av de som är så små att de knappt finns. På andra sidan har vi Fotboll, Golf, Friidrott och några till.

Bidragen från RF står för under tio procent av förbundets intäkter hos många av de större och över 90 procent hos en del av de mindre som i stort sett saknar andra intäkter.

Styrelsen tar det mesta

Vill man vara elak så påstår man att startbidragen för en del av de mindre förbunden går åt till att styrelsen med respektive åker på VM, OS, EM och liknande mästerskap samt en halvtidslön åt en generalsekreterare. Av naturliga skäl räcker inte den typen av pengar till någon idrottslig utveckling.

Nu skall man då efter beslut på RIM 2017 försöka förändra anslutningsformer. Från en form enligt modellen medlem-inte medlem till en modell med tre former.

Först har vi Idrottsnätverken som då inte är medlemmar i RF men vill bli. Ungefär som Hell Angels ”Hang around” status. Man får vara med ibland, förväntas följa regler och förordningar för att över tid kvalificera sig för riktigt medlemskap och då få del av statsbidragen.

Sen har vi de små förbunden, Definieras som 25-49 föreningar och minst 1500 medlemmar. De förväntas då ha viljan, förmågan och kraften att så småningom kunna bli ett stort förbund. 

Notera skillnaden!

Återstår då är de stora förbunden här är kraven minst 50 föreningar och 3000 medlemmar. AIK har som förening 20 000 medlemmar och Friskis Stockholm 85.000 för att finna en siffror att jämföra med.

Det som stör mig med remissunderlaget är att jag inte ser den kompromiss som måste bli utfall utifrån detta. Verkar synnerligen oklokt med Ja/nej enligt Brexitmönster när det strategiskt korrekta hade varit vår omröstning om kärnkraften med ja, nej, och ett luddigt mellanting som går att tolka hur man vill. 

Den 6 februari skall remissvaren vara inne. Den sjunde borde de finnas på RF:s hemsida men jag tror man kommer att mörka dem någon vecka, eventuellt längre än så för att total panik uppstår på sjunde våningen när man läser dem. De kommer inte att vara nådiga. Specialförbund som läser detta får gärna maila sina remissvar till oss på Idrottens affärer.

Min syn på förslaget är som följer:

Vi måste acceptera, även om det kan upplevas som orättvist, att för Specialförbunden handlar det här bara om pengar. Allt som RF gör i övrigt är i sammanhanget mer eller mindre oväsentligt. För de förbund som riskerar att dö som konsekvens av mindre bidrag är RF:s värdegrundsarbete i det läget lika viktigt som motioner till Ugandas parlament.

Jag saknar helt begreppet attraktionskraft i förslaget. Bidrag borde enligt en Darwinistisk modell delas ut utifrån förmåga att utveckla verksamheten. Dvs små förbund som växer är en bättre mottagare än stora förbund som tappar.

På andras bekostnad

En parameter som bör finnas med är förmågan att skapa andra intäkter. En regel att bidrag från staten/RF aldrig får överstiga 70 procent av förbundets omsättning vore ett stort steg framåt. Kan man inte skapa andra intäkter så saknas överlevnadsförmåga. Då blir statsbidragen en RF-respirator där vi med omtanke om kravet från politiker att använda skattemedel effektivt bör dra ut sladden.

Det positiva faktum att det växer fram nya idrotter måste leda till att det är naturligt att andra idrotter dör. Det är ingen förlust för samhället. Det är utveckling när så sker.

Kravet på 25 föreningar och 1500 medlemmar är direkt fånigt lågt. Går inte att i dagens samhälle skapa någon samhällsnytta med den storleken. Statsbidragen finns för att idrotten levererar samhällsnytta, ingenting annat. 15.000 medlemmar vore en rimligare nivå. Specialförbund som idag är mindre men kan påvisa tillväxt får bliett undantag så länge de växer.

Med 3,1 miljoner medlemmar och en ökande konkurrens om människors fritid är det naivt att tro att potentialen att öka är stor. För föreningar handlar det om att attrahera barn, ungdomar och vuxna från andra idrottsföreningar genom att vara bättre. 

Att idrotten skulle kunna växa ens i takt med befolkningen är naivt att tro. Survival of the fittest bör därför vara utvecklingsstrategin. ”Fittest” behöver inte nödvändigtvis betyda stor.

Skall det beslut som blir följden på RIM hålla över tid så bör man ta höjd för att vi kommer behöva förändra innehållet i begreppet ”medlem”. 

Men, det här är största konflikten i svensk idrott på åratal. Bara köpa popcorn och flaggor och sätta sig på läktaren.