Här tycker jag att RF gör idrotten en otjänst. I och förty med samma bristande logik som när man beslutade kvotera in kvinnor i förbundsstyrelser. 

Idrotten skall självfallet vara jämställd, men det är mer än numerärer. Att vara jämställd är i första hand en värdering.

Likabehandling är viktigast

På ett område skall idrotten ha 100 procent likabehandling. Träningstimmar, tränarkvalitet, tävlingstillfällen måste fördelas totalt lika. Det borde vara skallkrav från våra kommuner sedan länge.

Idrotten omfattar 3,1 miljoner människor, dvs 31 procent av vårt samhälle. Förutsättningarna för att vara mer jämställt än samhället i övrigt är begränsat.

I vårt samhälle är +90 procent av förskollärare kvinnor, 70 procent av chefer i offentlig sektor är kvinnor, +80 procent av socialsekreterare kvinnor medan fler män är ingenjörer, programmerare.

Kvinnor gör en större del av marktjänsten, dvs lägger mer timmar på hemmet. I gruppen 30-50 i storstad så tränar kvinnor i större utsträckning på gym än män. Friskis har fler kvinnliga ledare än män men saknar tävlingsmomentet och ses därför inte som ”riktig” idrott trots att man är bäst på folkhälsa för vuxna.

Min tes är att idrotten inte kan nå 50/50 innan samhället gör det på samtliga områden. Det bör av det skälet vare sig vara ett mål eller något man mäter. Det blir identitetspolitik.

Idrotten mer jämställd än samhället

Vi bör dessutom inte se områden med väsentligt fler kvinnor som en brist på jämställdhet. Då har vi accepterat hittepå som att kön enbart skulle vara en social konstruktion och närmar oss vetenskapligt förfärliga områden som intersektionalitet.  Med samma logik är inte fler män brist på jämställdhet.

Idrotten är enligt min okulärbesiktning redan mer jämställd än samhället i övrigt. Att vi skulle ha en könsmaktsordning upplever jag som felaktigt även om det verkar vara svårt att vara kvinnlig ledare och vara emot hedersförtrycket mot kvinnor och tjejer. Att idrotten utifrån sin värdegrund alltid skall bli bättre är en självklarhet.

Att vara jämställd är naturligtvis en förutsättning för att vara attraktiv och attraktionskraft måste vara idrottens fokus. Det löser de andra problemen.

Den mördande konkurrensen om människors fritid vårt samhälle har gett oss är det stora problemet.

Här kommer problemen

Idrottsrörelsen kommer att få det svårare att rekrytera både barn och ungdomar, svårare att få ungdomar att stanna kvar, svårare att rekrytera ledare och väsentligt svårare att rekrytera till styrelser. Det vet vi. 

Att då på det här sättet gå ut och peka på de 600 000 ledare vi har och påstå att 430000 av dem är fel ledare eftersom de har fel kön känns inte konstruktivt. 

Istället för att mäta fördelningen könsmässigt skulle jag uppskatta rapporter av helt annan karaktär. En rapport om varför föräldrar med barn inte vill ta på sig att vara ledare och en rapport där man belyser vad tiotalet föreningar som varit väldigt duktiga gjort för att bli attraktiva.

Det är nämligen konstruktivt. 

För mig som förälder var heller inte könet på dotterns ledare på något sätt viktigt. Att det fanns värdegrund i föreningen och att ledarna var utbildade var däremot viktigt. Det kan bero på att jag inte värderar människor olika på grund av kön, ålder, sexualitet, religion eller etnicitet.

Dan Persson