Vi är alla teknikens fångar. Tekniken förför. Den skall användas bara för att den finns - även när den inte tillför mänskligheten något gott.

Längdhopp 2018 mäts uppenbarligen fortfarande säkras med ett gammalt hederligt måttband.

Reagerade spontant

Tobias Nilsson-Montler, 22-årig sprintersnabb längdhoppare från Malmö, reagerade spontant när hans hopp först uppgavs mäta 778. Det såg ju alla med blotta ögat att det var fel, att han landade vid åttastrecket, han vände sig själv till funktionärerna och fick kastet ommätt till 802. Filmande funktionärer på läktaren såg att hoppet var ännu längre och Sverige lämnade in en protest. Sent omsider uppgavs hoppet mäta 810.

Tre längder på samma hopp. Varför 810? För att det skulle gå den protesterande till mötes utan att påverka medaljfördelningen. Kanske var hoppet 820? Och hur många av de andra hoppen i tävlingen var exakta eller ”tekniska påhitt”?

Det låter minst sagt rättsosäkert och gör att man betvivlar att teknik i alla sammanhang är detsamma som utveckling. Det känsliga videomätningssystemet kan uppenbarligen reagera på om en hästsvans eller ett par fladdriga shorts flyttar på några sandkorn innan fötterna trycks ner i gropen.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit och följt stora mästerskapstävlingar, försökt orientera mig med blicken, ta fasta på markeringarna och när hopparen landat några centimeter från åttametersstrecket fått noteringen - 782? Och inte fattat nåt.

Teknisk överkänslighet

Ni minns VAR. Video Assistent System som VM-debuterade i Ryssland tidigare i sommar. Omdiskuterat. Ifrågasatt. Men det blev inte så tidsödande och störande som många trodde men blev till stor hjälp för domaren som på en tiondels sekund skall fatta ett avgörande beslut.

Teknik skall användas när den hjälper mänskligheten framåt. När orättvisor kan elimineras.

Kaoset i längdhoppsgropen i Berlin visar att fel (och onödigt) använd teknik kan få precis motsatt effekt.

I EM-längdhoppet skapades en känsla av att tekniken bara ökar på osäkerheten och minskar tilltron, att medaljer faktiskt kan hamna i fel händer på grund av teknikens överkänslighet.

Det får inte vara så.

Bara idrott?

Nej, det är mästerskapsresultaten som bygger utövarnas CV. Ett långt och riktgt mätt hopp kan vara vägen in i lukrativa kontrakt och bättre ekonomiska villkor. Fotboll är i viss mån en bedömningssport - friidrott är per definition - och skall vara - en exakt vetenskap.

Säkert i diskus

Har förresten tänkt på rättvisa och exakthet varje gång jag ser en diskustävling. Det står funktionärer och halvsover tjugo meter ifrån där en diskus dimper ner, platt som en tallrik och utan att sätta nämnvärda spår. De springer fram och kör ner sin pinne varifrån kastet skall mätas. Tvärsäkert. Hur exakt är det? En centimeter fel och guldet går någon annan stans.

Är det verkligen inte möjligt 2018 - när man i en dator kan dirigera en drönare på andra sidan jordklotet - att få fram instrument som mäter ett diskuskast exakt?

Nä nä. Men då följer jag inte med till Mars heller.

Svensk friidrott lever. Tveksamt om vi någonsin mera får uppleva ögonblicken som superkvartetten Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist, Stefan Holm och Christian Ohlsson gav oss. Fyra världsettor i denna världssport samtidigt. Nu är det EM - glöm inte det - och världen är så stor så stor…men det finns ändå gryende tendenser att det mitt i twitterflödena dyker upp mänskliga varelser med ambitionen att ta en jobbig väg till berömmelse och inte bara klicka sig dit.

Just längdhopparen Tobias Nilsson Montler är en av dessa som har framtiden för sig - om han nu inte blir knäckt av att rättvisan kanske inte alltid segrar ens i  ”exakthetens” idrott.

Skandalen Bahta

Brons till Meref Bahta på 10 000 meter. Som hon förmodligen förlorar därför att hon misskött sin vistelserapportering. Tre gånger. Det bestraffas - om inte ytterst förmildrande omständigheter kan anföras - lika hårt som om hon varit dopad. Nu tillåter regelverket att hon får tävla medan utredning pågår men jag begriper inte hur Svenska Friidrottsförbundet resonerar som gav henne tillstånd att starta.

Det sätter bara ännu mera ljus på ett klantigt skött ärende och en rättmätig bronsmedaljör kommer att få sin medalj med posten. Den aktives ansvar för att vara tillgänglig och att offentliggöra sin vistelseort för oanmälda dopingtester bär hon. Men vilken omgivning har hon?  Eftersom hon blev svensk medborgare 2013 men ännu inte talar språket begripligt behöver hon hjälp. Varför har klubb, agent - och Friidrottsförbundet så här ett EM-år inte kunnat bistå? 

Ärendet är en skam för svensk friidrott, bronset i mina ögon inte värt ett dugg. Hon borde aldrig fått starta.