VM-guldet han vann i Qatar är det yttersta beviset för att Sverige har någonting så unikt som en världsman i den tyngsta av olympiska idrotter - friidrotten.

Han inte bara vann VM-guldet, han var säsongens dominant, han satte ett högklassigt svenskt rekord på 71.86 - det längsta diskuskastet i världen på tretton år - i sporter som friidrottens finns ju både medaljer och rekordnoteringar att belöna. VM-kastet som gav guld mätte visserligen ”bara” 67.59, men han hade tävlingens tre längsta kast och vann dessutom Diamond League-finalen efter att ha haft hela tävlingens fem längsta kast.

Hårt slag för Ståhl

Daniel Ståhl - med all sin charm och spontanitet, sin imponerande jämnhet och höga nivå under hela säsongen - har dominerat som få före honom.

Man kan förstås ha invändningar. Friidrotten är stor, historisk i sin kontinuitet, de olympiska spelens flaggskepp, men sönderplockad i sina beståndsdelar finner man inom dess ramar både de spektakulära grenarna som lever sitt eget liv - 100 meter, 1500, höjd och stav bl a - men också t ex kastgrenar som jämförda med andra idrotter inte är särskilt stora i världen. Diskuskastarna har inte högst status i friidrottsfamiljen, höstar inte in de högsta gagerna och har rankats inom familjen inte högre än att Diamond League nu av allt att döma stryker den från sitt program.

Det är ett grymt hårt slag för Ståhl och de andra i diskusringen. Det är som att utfärda näringsförbud. Herregud, det här är kalkylerade inkomster för professionella idrottsutövare. Det är klart att friidrotten skall slå vakt om alla sina grenar, låt vara att alla inte alltid behöver vara med. Det är orättvist och snudd på stöld om dessa nya tankar sätts i verket i sommar.

Med detta sagt; diskus är en historisk gren, med rötter i antiken, det är en svår disciplin, rytmiskt vacker, kraftfull och tekniskt avancerad. Ståhl har tagit sitt mästarprov med övertygande elegans och träffsäkerhet och i mina ögon är han årets givne bragdmedaljör.

Starkt kvinnoår - igen

Goda motkandidater finns. Fjolårsvinnande Hanna Öberg (OS-guldet) följde visserligen upp med ett bragdartad VM-guld på hemmaplan, en oerhörd prestation, men för att få medaljen en andra gång krävs att hon står i särklass. Det gör hon inte.

Det är som vanligt under 2000-talet andra kvinnor som hotar. Det har varit så i detta milleniums inledning att kvinnliga idrottare vunnit tolv av de aderton senaste medaljerna (jämfört med sammanlagt åtta under hela 1900-talet). Sarah Sjöström fortsätter att surfa på den våg som lyft henne upp på alla tänkbara prispallar. Nu har hon dessutom turen att tillhöra en generation simmare som - äntligen - kan tjäna pengar på sin sport och stoppa undan för framtiden. Hon tog fem individuella medaljer i årets VM (ett guld, två silver, två brons) och utsågs till VM-drottningen men hon har fått bragdguldet två gånger och är därmed, enligt de reformerade statuterna, diskvalificerad från att belönas flera gånger.

Tove hittar guld

En av det snart avslutade decenniets främsta idrottare är orienteraren Tove Alexandersson. 2019 blir hennes bästa år i karriären med dubbla individuella guld och ett stafettguld under VM, suverän seger i den totala världscupen och dessutom två guld och två silver i skidorienteringens VM.

En stark kandidat. Och hur jämför man världens bäste diskuskastare med världens bästa orienterare? Tove är säkert en av Sveriges mest vältränade och fysiskt starkaste svenska idrottare, alla kategorier. Men visst är det så att de mera spektakulära, TV-mässiga, olympiska sporterna på de stora arenorna alltid kittlar en jury lite extra. Bara en orienterare genom åren - Annichen Kringstad 1981 - har belönats med Bragdguldet.

Jag förstår att skidstafettflickorna kommer på tal eftersom det var Sveriges första guld i damstafett - skidsporten är gynnad över hövan i det här sammanhanget, Stina Nilssons tuffa kamp med en svår skada fram till ett VM-guld väger tungt, Armand Duplantis stavguld hade guldglans men Ståhls seger väger förstås tyngre än Mondos silver i samma VM.

”Som att bli skjuten”

Om man skulle skära ut ett enstaka bragdmoment som ett russin ur den stora kakan - ett litet bragdmoment utan avseende på titlar och rekord - så var det ju något alldeles enastående det Angelica Bengtsson gjorde när hon första bröt staven i försöket på svenska rekordhöjden 4.80 - ”det känns som att blir skjuten” har jag hört någon säga - för att sedan samla ihop sig och klara när hon fick försöka på nytt.

Men som vanligt kommer nog bragdjuryn att snegla mot översta avsatsen i världsmästerskapen när man letar årets vinnare.

Låt Ståhlet bli till guld, tack!