Först skall det sägas. Ingen kan tycka illa vara att orienteraren Tove Alexandersson fick en kväll i stjärnglans på Globen. Ingen kan påstå att hon inte var värd Bragdmedaljen och inte heller oförtjänt fick ta emot priset som Årets kvinnliga idrottare i konkurrens med fenomenala tjejer som Sarah Sjöström och Stina Nilsson.

Få idrottare - om ens några - är mera vältränade än orienterare, Tove Alexanderssons meritlista imponerande och det kan kännas rättvist att skogens döttrar och söner någon gång får borsta av sig granbarret, klä upp sig till gala, byta kartan mot en snitsig aftonväska och kliva in i balsalongen.

 För det är odiskutabelt så, att skälet till att vi hyser mera kärlek till, beundrar och imponeras av skidåkare, friidrottare, simmare är att vi regelmässigt ser dem i direkta mästerskapssändningar på televisionen. 

Säga vad man vill om orientering - men någon bra TV-sport är det inte. Den har allt emot sig. Den är hopplös. Numera drar man sig visserligen inåt städerna också med kontroller i gathörn, portar och rondeller men det är närmast skrattretande. Det finns ju gps.

Toves helkväll

Det blev alltså Tove Alexanderssons helkväll med utdelningen av Bragdmedaljen, Jerringpriset och Årets kvinnliga idrottare. 

Överraskande för många, tippar jag, att en orienterare vinner en popularitetsomröstning bland svenska folket. Skogsfamiljen är visserligen stor, och den är mera familjär och sammanhållen av andra lovvärda egenskaper som ansvar för natur och miljö och friluftsliv, och kanske ligger förklaringen just där. 

En familj där man bryr sig om varandra och verkligen röstar när det finns en chans att lyfta in en skogsdrottning i de fina salongerna.

Annars är jag ju rätt säker på att den store, härlige brumbjörnen Daniel Ståhl var den under 2019 som tog de flesta med storm sedan han säkrat VM-guldet - det första svenska i en kastgren någonsin - i diskus i Doha. Hans leende, hans dans, hans hopp över häckar. Nu fick han nöja sig med att bli Årets manlige idrottare, en kategori där konkurrensen - med all respekt - var något mildare än bland damerna.

Gör om valprocessen

Radiosportens ansvariga måste åtgärda valprocessen för Jerringpriset och SvT måste tona ner den fullständiga dominansen, radiopriset som en röd tråd genom hela programmet. 

Alla som har sysslat med den här typen av omröstningar vet, att det finns starka rörelser, kampanjglada människor som tänder till när de får chansen att påverka ett resultat. Det är svårt att förhindra. 

Men att starta utslagningen redan i november - där rök t ex världsmästarinnan i skidskytte Hanna Öberg och simmarfenomenet Sarah Sjöström. Märkligt nog.

Jag citerar Anna Friberg i Expressen som skriver, apropå Jerringpriset: ”Det är ingen hemlighet att vissa förbund ligger i hårt med kampanjer via mejl och sociala medier när nomineringarna släpps på hösten. 

Låt Jerringprisjuryn presentera tio kandidater när galan inleds, så har alla två timmar på sig att rösta. Mera rättvist och riktigt. Omröstningen som sållar bort stjärnor redan i november gör att Jerring-priset förlorar en del av sin glans och storhet.”

Skärp er, TV-sporten!

Av ett mediebolag med en sportredaktionen som kallar sig bäst i världen borde man kunna kräva ett mera varierat innehåll på galan. Om nu t ex Stina Nilsson råkar finnas bland Jerring-priskandidaterna, bland skidtjejerna som kan vinna Årets lag, bland kandidaterna till Årets kvinnliga idrottare och Årets prestation så borde man väl kunnat ansträngt sig något och varierat bilder och textinnehåll när prestationerna vevades om och om igen. 

Vi såg säkert tio gånger Stina Nilsson sträcka fram som sitt målfoto-ben - det gjorde lika ont varje gång - och bli skadad och därefter stafettspurten när hon spöade Therese Johaug. Talesättet ”det där kan jag se hur många som helst” fick sig en allvarlig törn här. Samma bilder, samma ord. Om och om igen. Under två och en halv timma. 

Skärp er, ansträng er. Det är ett stort ansvar att få svara för TV-underhållningen i två och en halv timma på bästa sändningstid. Då duger inte tröttsam slentrian.

Värdiga hyllningar

Jag blir glad varje gång jag ser Daniel Ståhl, nu elegant riggad och med ny Sydafrikansk solbränna, och hur han njuter av de stora ögonblicken med hela kroppen. Jag hade gärna sett att hans tränare, Vésteinn Hafsteinsson fått priset som Årets ledare. Han har skapat världens bäste diskuskastare. Och ingen i ledarställning kan mera påverka skapandet av en mästare än den personlige tränaren. 

Inget ont om den sympatiske vinnaren Peter Gerhardsson, en lite annorlunda finurlig och brett kunnig tränare, men med förbundskaptener är det så, att de till stor del skördar frukterna av vad klubbar och personliga tränare sått. Dock; coachning och spelarval i lagsporter kan vara direkt avgörande.

Värdiga och högst relevanta hyllningar till världens bästa kvinnliga golfare, Annika Sörenstam, OS-guldcyklisten Jenny Rissveds (som brottats med stora mentala problem) och skidskytten Sebastian Samuelsson, respekterad för sin kamp mot doping. 

Och roligt att se Årets nykomling, fjolårets sensation i skidvärlden, Frida Karlsson för första gången i vinter. Lite rundare om kinderna. På väg att tillfriskna. 

Men det stör mig fortfarande att kontrollsystemet och den medicinska uppföljningen i skidlandslaget fungerar så dåligt, att det hinner gå så långt, att en hel tävlingsvinter går förlorad för en av de största talangerna vi sett.