Vad är Tele 2 Arena och Malmö nya stadion utan sin sjungande, gungande publik med sina fantasifulla ramsor och banderoller? Det blir en match - men utan allt det där som ger rysningar, höjer stämningen, förstärker kärleken.

Det känns som ett förlorat år.

Jag tror nämligen inte så mycket på allsvenskt spel med publik i år. Den här pandemin är alltför opålitlig och lömsk, den kan vila och komma tillbaka och jag skulle inte förrän Anders Tegnell garanterar att vartenda litet virus är utrotat våga gå och sätta mig bland 20 000 andra. Det kommer nog att finnas smittbärare till årets slut.

Och 50 personer - Folkhälsomyndighetens högsta tillåtna siffra för folksamlingar - kan man både ha och mista.

Det kan ju förefalla lite svårbegripligt att länder som haft mycket tuffare karantänsregler än Sverige blir först med att dra igång fotbollen. I t ex Tyskland kommer spelarna att testas två gånger i veckan, restriktionerna blir stenhårda, läkare kommer att ha en stor och mäktig roll för att få allt att fungera tillförlitligt.

I Sverige tänker man tydligen fortsätta att sätta sin tillit till det personliga ansvaret, spelarna skall tempa sig själva och fylla i en garantisedel om sitt hälsoläge. Låter inte lika säkert.

Pengarna tillbaka

Att fotbollen kommer att drabbas hårt ekonomiskt är självklart. Knappast några verksamheter går osvedda genom den här skärselden. Och blir det nu spel utan publik är det begripligt att man ändå vill komma igång med matcher för att i varje fall slå vakt om sina TV-pengar. Och det finns ju en publik också hemma vid TV-apparaterna att ta hänsyn till. Men, som sagt; även TV-tittarnöjet blir dött och begränsat när publiken inte finns med som en livgivande ingrediens i skådespelet.

Nu har också Konsumentverket slagit fast att de som köpt årskort till säsongen 2020 har rätt att under rådande omständigheter få sina pengar tillbaka - eller i varje fall ett tillgodokvitto att utnyttja när (om?) allt blir normalt igen. Hammarby har sålt 16 000, MFF 12 000. Stora pengar att punga ut med om nu bara bara halva säsongen spelas eller hela utan att publiken släpps in.

Fotbollspelarna har knappast samma möjligheter som musiker och skådespelare som i alla fall kan bidra med lite ljus i mörkret genom att söka upp äldreboenden och bostadsområden för att få utlopp för sin kreativa lust och skapa lite underhållning. Kvadraten och Idioten som underhållning på gräsplanerna med några coronatrötta äldre/äldre på balkongerna känns närmast patetiskt och knappast som underhållning värt namnet.

Tankar om framtiden

Jag har ibland funderat på; vad gör spelarna av all sin tid? Inte bara i pandemitider utan generellt. Förbereder de sig som de borde för en tid efter karriären? Gör Fotbollförbundet, Sef, spelarorganisationerna och klubbarna verkligen allt de kan för att teoretiskt och yrkespraktiskt förbereda sina spelare på det liv som obönhörligen kommer sedan. Är det inte lite för många golfklubbor och alldeles för få läxböcker? Om det är några som har ett jobb som erbjuder så mycket tid för studier och fortbildning som fotbolls- och hockeyproffs? Alltför många höstar in sexsiffriga månadslöner och förlitar sig på att det stora utlandserbjudandet skall komma som öppnar möjligheter för att spela ihop en livslön.

Alla kan ju inte bli agenter eller expertkommentatorer.

Ingen vanlig Svensson

En klok yngling i Malmö, Björn Svensson, 33, som livnärt sig på ishockeyspel sedan tonåren, har inte bara utnyttjat sin fritid och långa bussresor till studier i ledarskap och juridik; nu tänker han också hjälpa sina medbröder, alla de som sagt sig: ”jag vill något efter karriären, men jag vet inte vad.” Björn Svensson, bror till f d NHL-spelaren Magnus Pääjärvi (nu i ryska ligan) och son till den i vintras så sorgligt bortgångne hockeytränaren och stjärnagenten Gunnar Svensson, en av mina bästa vänner, har virvlat runt i hockeykarusellen som tagit honom till Kanada (juniorligor), Schweiz, Tyskland, Österrike och svenska klubbar som Timrå, Modo, Färjestad, Malmö. Han har försörjt sig fint men tänkt på framtiden. Nu jobbar han i företaget Fil (Förändringar i livet) vilket känns som en nästan synskt klok affärsidé inte minst i dessa tider.

”Behovet är stort. Många känner sig vilsna i livet och är iskalla på arbetsmarknaden”, säger han i en intervju i Sydsvenskan.

Inte minst detta år, när vi blir så påtagligt påminda om vår dödlighet på olika vis, borde fler inse att idrotten inte bara gett dem en jättechans att göra det roligaste de vet och tjäna stora pengar utan också tid och möjligheter att upptäcka och förstå att plötsligt en dag tar det roliga slut och ett annat liv skall fyllas. Det kan bli trevligt det också. Om man tänker längre än näsan räcker.