Låt mig börja med klubb- och ligasidan och för enkelhetens skull ska jag skriva om ishockey och fotboll, två sporter där tjejerna tagit formidabla kliv under de senaste 20-30 åren och det är också i de sporterna där kraven ställts på ”lika lön för lika arbete” vilket är naturligt då dessa sporter är kommersiellt gångbara och inbringar stora intäkter.

Affärsmodellen höll inte

I damhockey aktualiserades denna diskussion för några månader sedan då CWHL, en av de stora damligorna i Nordamerika, såg sig tvungna att lägga ner då ”affärsmodellen” inte höll. Kort sagt, ligans intäkter vad gäller publik, centralt TV-avtal och kommersiella partnerskap täckte med nöd och näppe utgifterna, trots att den blygsamma ersättningen till spelarna med mycken god vilja kunde kallas för ”lön”. 

Styrelsen för ligan gjorde bedömningen att det inte gick att fortsätta. Följden blev att många av världens bästa kvinnliga hockeyspelare inte har någonstans att spela kommande säsong. Spelarna gick ett steg vidare och deklarerade att man går i strejk, d.v.s. att man inte ämnar att spela någonstans säsongen 2019-2020 för att med eftertryck visa att situationen inom damhockeyn är ohållbar.

En av de största kanadensiska stjärnorna, med både OS- och VM-meriter, intervjuades kort därefter av TV-stationen TSN och hon sade ungefär så här: 

- Vi är professionella ishockeyspelare och vi kräver att rättvisa villkor och i detta ingår att vi ska ha en lön som anstår en professionell spelare, i alla fall en lön som man kan leva på. 

Inbyggd konflikt

I detta resonemang finns en inbyggd konflikt, och troligen en logisk kullerbytta. Inom varje skrå måste man göra en bedömning av efterfrågan för de tjänster man erbjuder, i alla fall om man vill att jobbet ska i slutändan generera en lön. Kort sagt, det måste finnas tillräckligt många kunder som är intresserade av produkten eller tjänsten. 

Man måste alltså först utgå från ett allmänt behov – för att sedan skapa en bemanning och en yrkesmässig utövning för att tillfredsställa efterfrågan. Man kan alltså inte, som den kanadensiska spelaren, utgå från att hon är en professionell ishockeyspelare och hävda att hon ska kunna livnära sig på hockeyn, för att först i nästa läge sondera om det finns ett behov för yrket och en marknad som är villig att betala. 

På samma sätt går det inte 2019 att hävda att man är en professionell tunnbindare, mjölkbud, växeltelefonist eller ägare till en videouthyrningsbutik och förvänta sig försörjning från dessa yrken. Det gör ont att skriva detta, därför att jag är full av beundran för tjejerna som spelar hockey på elitnivå. De lägger ner otrolig tid på sin hockey, deras ersättning från klubben är inte i närheten av killarnas, och det de presterar i VM- och OS-sammanhang är av mycket hög kvalité. Många tränar och spelar av ren kärlek till sin sport. 

Inte blivit självförsörjande

Men det går tyvärr inte att komma runt det faktum att professionell damhockey på klubb- och liganivå inte har lyckats bli självförsörjande. Inte ens i Kanada, där hockeyintresset är exceptionellt, är tillräckligt många beredda att gå och se på matcherna, TV-bolagen ser inte det kommersiella värdet så att de är beredda att betala betydande summor för sändningsrättigheter, och intresset hos sponsorer är begränsat. 

För att bedriva den dagliga damhockeyn – och det gäller i många avseenden även den dagliga damfotbollen – måste pengarna hämtas utifrån, allt som oftast från den professionella herrverksamheten. SDHL och många av deras klubbar hade inte kunnat bedriva sin verksamhet utan att denna överföring av medel från SHL och deras klubbar. 

Det är beundransvärt och det betyder att klubbar som framförallt Brynäs, HV71, Linköping, Djurgården, MODO och Leksand ser andra värden än de rent ekonomiska när de satsar på damlag och på SDHL. (Luleå är den första klubb som enligt egen utsago fick damlaget att gå runt förra säsongen).

En anledning till damsatsningen är att vissa kommersiella partners idag efterlyser hållbarhet hos klubbarna och en sponsor kan säga att den enbart kan tänka sig att stödja klubben om den även har en damverksamhet. Hur det än är, så kostar ett SDHL-lag 3-5 miljoner per säsong och intäkterna är oftast inte i paritet.   

Jag följer inte den professionella damfotbollen på samma sätt, men jag kan tänka mig att europeiska klubbar som satsar på damfotboll, som Lyon, Barcelona, Bayern München, Manchester City, Chelsea eller Arsenal kör enligt samma princip, d.v.s. att deras herrverksamhet subventionerar damsatsningen. 

Bära sin egna kostnader

Men det enda hållbara i längden är att den dagliga klubb- och ligaverksamheten på damsidan kan bära sin egna kostnader. Den absoluta nyckeln är mer publik på matcherna. Det är det som rättfärdigar begreppet ”professionell”. Du kan inte utgå från en yrkesmässig utövning av en arenasport om publiken inte är beredd att betala tid och pengar. 

Ekonomisk ersättning för landslagsuppdrag i förbundets regi är en annan sak. Det finns flera orsaker till varför man måste skilja vardagssport när du representerar en klubb och enstaka mästerskap där du representerar ett förbund, och i förlängningen ditt land.

Ett nationellt förbund jobbar på uppdrag av rörelsen där klubbarna är den viktigaste beståndsdelen. Det är framförallt tack vare klubbarnas arbete med rekrytering, utveckling och till sist avlöning av spelare som ett förbund kan ställa ett landslag på benen. Tack vare denna tillförsel kan ett förbund delta i internationella mästerskap (OS, VM, EM) och då och då även söka om att arrangera ett mästerskap. 

Pengar - till förbundet

Vare sig man deltar eller arrangerar, så generar dessa mästerskap pengar som tillfaller förbundet, naturligtvis i relation till hur framgångsrikt man har genomfört tävlingen eller hur effektivt man själva har arrangerat mästerskapet. 

Detta skrivs efter att Sverige förlorade semifinalen i fotbolls-VM mot Nederländerna, men hur det än går i bronsmatchen mot England så kommer en summa att tillfalla Svenska Fotbollförbundet från FIFA. Och här anser jag att ett nationellt förbund har ett moraliskt ansvar att samla alla internationella intäkter – som i fotbollens fall kommer från alla FIFA- och UEFA arrangerade mästerskap (såväl för herrar eller damer) där Sverige deltar – i en pott och fördela lika mellan herrar och damer.  Som vi har sett under de senaste veckorna, har fotbolls-VM för damer samlat mycket publik och FIFA har, som det tydligt framgår av sändningarna, några av världens största företag som eventpartners. 

Det är på landslagsnivå – i synnerhet i de stora mästerskapen – som damidrotten attraherar både publik till arenorna och TV-tittare. Ishockeyns motsvarighet till fotbollens dam-VM är OS-turneringen, där damernas hockeyturnering engagerar massorna, både i Europa och i Nordamerika. För detta ska tjejerna ha rättmätig ersättning, både under turneringen och i samband med förberedelser.

Om vi håller oss till ishockey och fotboll, borde tjejerna till och med ha mer ekonomisk kompensation av förbunden än killarna därför att herrar på landslagsnivå tjänar så bra pengar i deras klubblag att för dem är eventuella premier i samband med landslagsuppdrag nästan av försumbar karaktär. Vi läser ibland om NHL-spelare som ger bort sina medaljpremier från hockey-VM till en god sak. De hade säkert inte haft något emot om premierna gick till damkronorna.         

Förutom att ett nationellt förbund i någon av de stora arenasporterna har möjligheter till återkommande internationella intäkter (något som är väldigt få klubbar förunnat) ska ett förbund ha en mer ideell och allmännyttig inriktning än en professionell klubb, som lever i en mer utsatt kommersiell miljö än ett förbund. Har någon hört om ett förbund som åker ur serien eller ett förbund som går i konkurs? Nej, men detta är en del av verkligheten för en klubb.  

Slutligen har ett nationellt förbund i större utsträckning än klubbar ekonomiskt stöd från staten (RF) och från statliga bolag som Svenska Spel. Allt detta sammantaget, finns det ingen anledning varför ekonomisk ersättning på landslagsnivå inte ska vara likställd mellan killar och tjejer.