Jag hade förväntat mig väsentligt värre utfall.

Skälet till att jag ser en nedgång som glädjande är att det bevisar föreningsidrottens fantastiska förmåga att i en allt hårdare konkurrens om barn och ungas fritid ändå vara attraktiv, 

Centrum för idrottsforskning presenterar på sidan www.idrottsstatistik.se

I  en allt hårdare konkurrens

nya siffror om barn och ungas idrottande i förening. Det är aktivitetsnivån, dvs antalet tillfällen per år och individ som mäts.

Det är en nedgång för de senaste sju åren men den är liten, ca 1 procent per år. Vi bör dock komma ihåg att 50 tillfällen per år är mindre än WHOs rekommendation på rörelse. Statistiken kommer från LOK-stödet, dvs ett barn som deltar i flera idrotter kan den vägen ha fler deltagartillfällen än vad som här visas (om jag förstod det rätt).

Skälet till att jag ser en nedgång som glädjande är att det bevisar föreningsidrottens fantastiska förmåga att i en allt hårdare konkurrens om barn och ungas fritid ändå vara attraktiv. Jag hade förväntat mig väsentligt värre utfall.

Vill man se orsakerna till varför färre idrottar så ser jag följande:

• Urbaniseringen slår ut lagsporterna på landsbygden när det inte längre finns 11 barn av varje kön i varje åldersklass. Det påvisas att nedgången är större i de minsta kommunerna.

• Digitaliseringen är en mycket stark konkurrent om barn och ungdomars tid. Dels helt negativt i form av orörlig skärmtid men också genom spel som ger rörelse utanför föreningarna och genom att alternativa erbjudanden hela tiden finns. 

Digitaliseringen en bov

• Perioden som mäts här är också den period när smarta telefoner gått från 20 till 80 procent av tioåringarna och när paddor anpassade för barn numer finns från 2-3 års ålder i varje medelklasshem i vårt land.

• Digitalisering har också skapat en individualisering som är direkt motstridig folkrörelsernas kollektiva modell. Att anpassa sig till andra när det gäller tid och plats är inte naturligt för dagens barn och unga som är vana att själva bestämma vad, hur och när. Hur många barn och ungdomar som är fysiskt aktiva på egen hand vet ingen. 

• Det har lagts miljarder på satsningar på lekland, ”studsanläggningar” och andra kommersiella rörelsecentrum som skapar rörelse utanför föreningsidrotten. Det obegränsade kommersiella kapitalet får inte och kan inte investera i breddanläggningar trist nog. Dans och Balett är två områden med hög andel rörelse som sker hos kommersiella aktörer och/eller inom kulturen, men utanför idrotten.

• Anläggningsbristen är växande problem i de flesta större städer, värst i Stockholm. Här kan vi bara se på hur den förvärras då kommunernas ekonomi löpande försämras. Under de kommande åren förväntas Kommuninvest tvingas säga nej till ett växande antal kommuner som vill låna pengar. 

Många skilda skäl

• Utlandsresandet har ökat dramatiskt. För perioden 2012-19 med +50 procent. Dvs ett ökande antal barn är inte med på träningar för att de är i ett annat land med sina föräldrar. Förhoppningsvis med mycket fysisk aktivitet. Resandet sker i ökad utsträckning också för andra perioder än jul och juli. Skidresor med f4-6 timmars åkning om dagen i en veckas tid har också ökat som får ses som rörelsetid. 

• Hedersförtrycket gör att så många som +100 000 flickor inte får idrotta för sina föräldrar/klanen. Den gruppen var försumbar för 20 år sedan och har vuxit snabbt från 2012 och framåt. Nu utgör den upp till tio procent av antalet barn och ungdomar i åldersgruppen 7-20 (ca 1,3 miljoner). Hedersförtrycket är ett samhällsproblem som idrotten på intet sätt kan lösa på egen hand, dvs här krävs att samhället, primärt skolan går före.

• Utanförskapet har vuxit, dvs de grupper där föräldrar antingen inte har råd med barnens idrott eller inte förstår hur viktig idrotten är för barnens välbefinnande. Ökade krav på föreningsidrotten har varit kostnadsdrivande och då bidragen legat stilla har träningsavgifterna höjts. Även här behövs samhället, bland annat måste föräldrar ta ett ökat ansvar för barnens välbefinnande och beteende i skolan. Dvs samhällets behov av att kommunicera med föräldrar har ökat.

• Ledarbrist är tack och lov ett litet problem, men det ser ut att öka och fortsatt ökande administrativa krav på ledare kan förvärra problemet. Här är jag rädd att BK som lag förstärker ledaravhoppen.

Plus alla oorganiserade aktiviteter

Spelar man golf, springer, cyklar med sina föräldrar eller kompisar så syns det inte heller i statistiken. Vi kan se på barnbarn att timmar spenderas dagligen på fotbollsplanen med kompisar medan träningen i förening är av väsentligt mindre omfattning.

Av ovanstående så blir slutsatsen att svensk föreningsidrott är framträdande och har gjort ett bra jobb. Minskad idrott bland barn och ungdomar är ett samhällsproblem, förlorarna är vårt samhälle, dvs vi alla.

Idrotten kan inte lösa problemen med utanförskapet eller med hedersförtrycket, det kan bara samhället göra. Idrotten kan förbättra integrationen, men även här är det i första hand ett stort samhällsproblem där idrotten bara kan bli bättre om samhället blir bättre. Idrotten kan inte lösa problem som består av anläggningsbrist heller.

Vill vi ha fler barn och unga som tränar mer så är det upp till våra politiker.