Han var en ledare för sin tid. Som MFF-ordförande mellan 1975 och 1998 blev han både en förnyare och en bromskloss. Därför att var tid kräver sin filosofi och ledarstil.

Han efterträdde den legendariske socialdemokratiske patriarken Eric Persson, de körde några år tillsammans i klassisk svensk blandekonomiskt tänkande - ungefär som två statyetter av Tage Erlander och Marcus Wallenberg - innan Cavalli tog över 1975, använde sin ställning på banken, sina kontakter i näringslivet och började modellera om arbetarklubben MFF till mera moderna former. Sponsorer in, spelarna halvproffs, reklam på tröjorna. 

Bob hans stora klipp

Hans kanske viktigaste insats för Malmö FF var när han med hjälp av agenten Börje Lantz fick kontakt med den då helt okände 27-åringen Bob Houghton från England och lyckades övertyga Eric Persson - det var 1974, året innan tronskiftet i klubben - att han nu hittat klubbens nya framtidstränare. Houghton kom med idéerna som leder MFF till den största framgången hittills för ett svenskt klubblag: finalen i Europacupen 1979.

I min första krönika i Sydsvenskan tog jag fasta på vad han sagt i en intervju i Kvällsposten, att MFF-publiken skulle få gå gratis på matcher, sponsorer skulle betala entréavgifterna. Jag skrev att jag tvivlade på idén och han blev galen.

Jag ringde direkt till hans sekreterare och bokade en tid för intervju. När jag kom mötte han mig med orden: ”Jaså, busen från Sydsvenskan vågade sig hit.”

Han trodde alltså att jag var rädd.

”Jag köper Maradona”

När vi talade om MFF och framtiden sa han: ”Om det behövs köper jag Maradona.”

Jag brydde mig inte om motfrågor, han visste inte att det krävdes hela Allsvenskans samlade kapital för en sådan affär. Och jag hade fått rubriken.

 Han var inte van att bli emotsagd. Människor var rädda för honom, han behöll sin makt i MFF på klassiskt vis; han omgav sig med vänner och jasägare i styrelsen, han hade valberedningen helt i sin makt. Det var inte den som frågade honom om han ville fortsätta som ordförande, det var han som ringde valberedningens ordförande och meddelade att han tänkte fortsätta.

När jag i början på 90-talet började granska ekonomin i svensk idrott visade det sig att Malmö FF plockade in 4,5 miljoner i sponsorpengar årligen. Chockerande lite för en klubb som jag trodde låg i framkant. Det visade sig att klubbar som Örebro SK, för att inte tala om hockeyns uppstickare Malmö IF med Percy Nilsson i spetsen, tog in det tredubbla. När jag skrev om det kom nya utfall. Tiden och utvecklingen hade sprungit ifrån honom.

Ett medlingsförsök

”Du är en nullitet för oss”, sa han en gång.

Jag förklarade då att jag inte avsåg att vara någonting för MFF utan att Sydsvenskan var min uppdragsgivare.

Vid ett tillfälle tyckte övriga MFF-styrelsen - som jag hade mycket goda relationer med, flera av dem älskade att skvallra om sin ordförande och hans utbrott - att relationerna med Sydsvenskan borde förbättras och vice ordföranden Bengt Madsen bjöd in mig till sitt kontor tillsammans med Cavalli. Det skulle medlas.

”Det du skriver är ju fel”, skrek han.

Jag förklarade då att krönikan enbart var mina åsikter, att tyckande inte fanns på skalan rätt eller fel. Du tycker ditt, jag mitt och vi behöver ju inte vara överens. Eller äger du sanningen och jag lögnen?

Han kokade.

Citerade Voltaire

Jag påminde honom om att han förekommit på helsidor (stora formatet, före tabloiden) där han i annonser från Tidningsutgivarna citerade Voltaire: ”Jag delar inte din åsikt, men kan gå i döden för att du skall få framföra den.”

Medlingsförsöktet avbröts där och inne i ett sidorum - synlig för mig, osynlig för Cavalli - satt Madsens sekreterare och applåderade. En gång sa hon till mig: ” Du säger det som styrelsens medlemmar skulle vilja säga men inte vågar”, sa hon.

Efter guldet 1988 vann inte MFF Allsvenskan förrän 2004. Då hade hans efterträdare Bengt Madsén och sportchefen Hasse Borg moderniserat klubben för den nya tiden.

1998 avgick HCB som ordförande - diskvalificerad av 70-årsgränsen för styrelsemedlemskap.

Med bullrig charm

Han var bullrig, charmig, rolig att debattera med. En stark personlighet som lyfte många, skrämde och dompterade ännu fler. Synnerligen utåtriktad. Man sa lite på skoj om honom att han sprang så snart han fick se en pressfotograf. I de flesta fall hann han ifatt.

Jag gillade de här fighterna eftersom de belyste precis hur rollerna skall vara; vattentäta skott mellan makten och de som skall granska den. Han hade varit van att få som han ville. Jag ville inte sitta i någons knä.

2008, när han fyllde 80 år, hade han stor mottagning på sitt favorittillhåll, det berömda hotellet Savoy. Jag tog min nyutkomna bok, ”Zlatans nya skor”, och åkte ner och gratulerade honom. Han blev glad. Han tackade och sa: ”Jag ser din närvaro här som ett utomordentligt fredssamtal”, sa han.

Fint så.

Vi sågs ett antal gånger efter det. Inga hard feelings. Vissa kallade oss Ego Boy 1 och 2. Andra får väl avgöra rangordningen.

Innerst inne tror jag att också han gillade fighterna.

Så jag minns honom som en stor profil och med respekt och glädje.