Det var en olympisk final. Sverige var det bättre laget men skänkte bort guldet med egna tillkortakommanden.

”Man skall inte vara girig”, sa den fenomenale hoppryttaren Peder Fredriksson när han förlorat det olympiska guldet med 17 sekunder.

Alltså: de svenska damerna skall vara stolta över sin turnering, glada över silvret - men det är nog en glädje som dröjer med att göra sig kännbar i deras sinnen.

De räckte inte till

De kan inte skylla på domaren, inte på värmen, inte på saboterande motståndare, inte på otur; de kan bara gräma sig själva över att de inte räckte till när det gällde som mest.

Om Peter Gerhardsson och den svenska landslagsledningen, och för all del alla spelare och tränare i Sverige, skall lära något av denna kväll i Yokohama - och det är ju av misstag man lär sig mest - så är det att svenska fotbollstjejer måste bli mycket bättre i sitt passningsspel i avgörande ögonblick, bli distinktare, våga trycka till bollen. Det är alldeles för många lafsiga, lösa, tveksamma operationer när den sista passningen skall sättas in. 

Sverige har gjort en jättefin OS-turnering, vunnit allt fram till finalen och det var inte överskattande och dumt att hålla svenskorna som favoriter i finalen.

Missade jättechanser

Laget skapade tillräckligt många chanser för att avgöra. Att trötthet smyg sig in efter en lång turnering förvånar inte, men kanadensiskorna har haft en ännu tuffare och längre väg fram till finalen.

Målet som lovade så mycket var precis som det var förutbestämt; Seger vinner bollen, Asllani för fram den och serverar, Stina Blackstenius gör målet.

Ilestedt spelade riskabelt (inte första gången) och Kanada kunde kvittera på straff men det var fortsättningsvis Sveriges match. Fridolina Rolfö och Kosovo Asllani missade jättechanser, Hurtig nickade utanför, i förlängningen satte Sverige in en jätteattack som skapade kaos i straffområdet men ingen svensk fot träffade bollen rent och den gamla sjukan upprepade sig. 

Sverige har gjort stora framsteg under Peter Gerhardssons ledning. Jag gillar honom och hans fotbollsfilosofi, han har fått ihop ett lag där alla känner sig delaktiga, alla har fått känna på OS-atmosfären, breddkvaliteten på truppen har ökat, han ger spelarna stort ansvar både på planen och under förberedelserna och det har varit ett nöje att följa den här turneringen.

Drömmar är inte sanna

Det påstås att Peder Gerhardsson vaknade natten före matchen och hade fått en snilleblixt. Han gick upp ur sängen och antecknade och jag förmodar att det han kommit på var ett göra en rockad mellan Sofie Jacobsson och Fridolina Rolfö. 

Visst, man skall förverkliga sina drömmar men också där måste man kanske selektera en aning. Det här bytet var inte lyckosam alls. Jacobsson kom inte alls till sin rätt på sin kant och Rolfö fick inte mera plats för sina fina vänsterskott.

Jag blev också lite förvånad över hur han kunde plocka bort lagets främsta målskytt Stina Blackstenius och tjejen med den bästa tillslaget av alla, just Rolfö, när det oundvikligen började gå mot ett straffavgörande.

Asllani var klippt slut och sköt i stolpen, Anvegård slog i perekt höjd för målvakten att rädda, Seger tappade fattningen helt inför det som kunnat bli hennes rika fotbollsliv största ögonblick och när inhopparen Jonna Andersson inledde utslagsrundan blev det lamt och lättfångat för Labbé.

Jag vet att finalmatcher sällan blir de bästa, att trötthet också kan få de bästa att svikta och straffavgöranden visar ofta på just detta. Stelare ben, tomma hjärnor, rädsla att misslyckas.

Gulddörren slog igen

Gerhardssons val av straffskyttar var nog inte de bästa så olyckligtvis får han också ta på sig en del av skulden till att svenskorna på alldeles egen förskyllan kastade bort tidernas chans att vinnas ett historiskt OS-guld.

Det behövs alltså lite mera power, tuffare agerande, mera beslutsamhet, säkrare och distinktare spel där matcher avgörs. Spelövertag räcker inte för guld.

Men vilket (onödigt) drama och vilket ödesmättat avgörande. Jag måste ta det igen; Caroline Seger, Sveriges kapten och mest erfarna spelare, med huvudet kallt under hela matchen, stod inför en situation som ytterst få idrottare får uppleva. 

Hon ägde för ett ögonblick hela världen, hon stod framför guldgruvan, hon hade både nyckel och kod och hon, bara hon, visste hur hon, ett helt lag, en hel nation skulle få kliva in och ta för sig. 

Hela hennes karriär spelades upp i en revy i hennes inre, ögonblicket blev okontrollerbart, hon tappade både koden och nyckeln och skärpan, benen bar inte, bollen gick till väders och dörren till guldskrinet slog igen.

Det var ett idrottsögonblick som kunde blivit ett av de största i svensk fotboll. 

Nu kommer vi minnas det som ett av de grymmaste.