I publikvänlighet och popularitet är det mest sprintåkningen som stormat fram fram lika mycket som skidskyttet och fått nya fascinerande åskådare till TV-sändningarna.

Inte svårt att förstå.

Tempot finns där, korta, snabba heat, armbågar, stavar och skivspetsar i ständig kamp för placeringar i fältet, taktiken väl förberedd och finslipad men där krävs också en vakenhet för tillfälligheterna, ett öga för framkomliga vägar i trängseln. Det är lite grann som radiobil på Tivoli utan att krocka.

Är sin egen chef

Så mycket som kan gå fel, så mycket som oförskyllt kan hända. Det gäller att balansera ivern och ambitionen, med klokhet och försiktighet.

Jonna Sundling är inte bara chef över sig själv, hon är också den som styr och bestämmer loppens utveckling.

Hennes uppvisning i guldsprinten i Peking var total från första stavtaget. Hon vann kvalet med sex sekunder - en evighet på så här korta och hetsiga utmaningar. Det skvallrade om kanonform men väckte också en och annan tanke om att hon tog i för mycket, vann onödigt stort. Det räcker ju att komma bland de trettio främsta för att få tävla vidare.

Nu, efter att sett henne i kvartsfinal, semi och final, vet vi; hon kunde inte göra annorlunda. Hon hade skidor i bästa slipning och en kropp som för dagen vaknat med sprittande pigghet och ett huvud som var kristallklart i alla sina hjärnvindlingar. Lopp efter lopp i samma självsäkra utformning. Bort från faror och konkurrenter, inget risktagande, fullt ös. Det är sällan man ser en så självklar vinnare med så självsäker utstrålning och med en så genomtänkt matchplan utan att tumma på minsta lilla detalj.

Jonna Sundling nummer fyra i raden av svenska guldmedaljörer i Peking OS. Guld varje dag. Succé hittills. Och då har ändå skidskyttarna, den här dagen liksom de tidigare, inte alls hittat sig själv. För många bom och otillräcklig skidåkning.

En sport i tiden

Sprintåkningen var föremål för mycket diskussion när den infördes och OS-debuterade i Turin 2006 när Björn Lind vann herrguldet och båda sprintarna gick till Sverige.

De gamla skidveteranerna som vurmade för långa lopp i skogen, lång uthållighet, lungor som spärrballonger, snor och kramp fick dock vika ner sig för nytänkandet. Anpassning till TV-formatet som så mycket annat i idrottsvärlden.

Sprinten är en arenasport - just nu olyckligtvis utan publik - där vi som sitter i stugvärmen och följer TV-dramatiken, kan följa vartenda stavtag, varje taktiskt drag, vartenda ryck och positionering. Det är fascinerande, nervkittlande och väldigt roligt att titta på. Sprinten är en sport i tiden, i den otåliga och tempostarka tid vi lever i.

Maja Dahlqvist var huvudfavoriten eftersom hon kom till OS som världens främsta sprintåkare i världscupen och när hon spurtande till sig silvret såg man på hennes oförställda glädje hur belåten hon var med det efter en semifinal där man kunde ana på upploppet att hon tömde den sista skvätten i tanken. Att hon kunde komma tillbaka med en sådan spurt och ordna dubbelsegern efter att Sundling att vunnit skyhögt överlägset, det var också en bragd. 

Världsbäst i två stilar

Jonna och Maja är födda samma år, 1994, Jonna i Umeå (tävlar för Piteå), Maja uppvuxen i Borlänge, de har följts åt mot målet på lite olika vägar men vann i Obertsdorf i fjol VM-guldet tillsammans i lagsprint. Det har de förstås goda chanser att upprepa i Peking.

Där vann Jonna också den individuella titeln, då i klassisk stil, och nu har hon visat att hon är bäst i världen i båda åksätten. Just nu regerande världs- och olympiamästare och ännu en bragdkandidat. Det blir ett litet pikant pyssel för Bragdjuryn när de skall mötas i igen i slutet av året.

Jonna fann kärleken till skidåkningen tidigt men livets lopp har inte gått på superglid hela tiden. Stora problem med halsmandlarna, ideliga förkylningar och i början av den här säsongen skadade hon en hand och kunde inte tävla. Det blev en annorlunda uppladdning, ny form av träning för att hålla orken uppe, men som i långa loppet kanske till och med gynnat henne. Att vara så överlägsen i fyra race på samma tid berättar en odiskutabel sanning; hon var den totalt överlägset bästa av alla precis den enda dag på året då det stora skulle ske. Full av till synes outsinliga krafter in i det sista.

Det är sådana fenomen man brukar kalla Mästerskapsåkare.

”Målinriktad och disciplinerad, men sund och aldrig manisk.”

Det är sambon Anton Olofssons definition av skidåkaren Jonna. Och så tillägger han: ”Hon är glad och snäll också.” 

Ja, mot honom förstås, generös också mot oss men banne mig inte mot konkurrenterna.