På sitt sätt blev väl också det en illustration till, att hur djävlig världen än ter sig, hur mycket orättvisa, förföljelser, diktatoriska fasoner, krigshot och brist på mänskliga rättigheter för alla som vi tvingas leva med så finns inget annat alternativ än att försöka blunda ibland och leva mitt detta obegripliga kaos.

Vilket avslut för Johaug!

Ingenting kommer naturligtvis att ta ifrån världens bästa skidåkare genom tiderna, Therese Johaug, den oerhörda glädjen att få stå mitt i den olympiska avslutningen, inför hela eliten av vinteridrottare och i hela världens ljus och ta emot den olympiska guldmedalj som sannolikt blir hennes sista.

Idrotten lever sitt eget liv över alla gränser och vill vi vara lite lättsinnigt romantiska så må vi få glädjas åt det.

Ett stort och vackert ögonblick för Johaug, den främsta representanten för vinterspelens starkaste nation, Norge.

Hon fick i alla fall lyssna till sin nationalsång medan hennes ryske kollega Bolsjanov fick nöja sig med Tjajkovskijs första pianokonsert. Inte illa det. Men han stod där ändå som en fånge i fotboja som representant för ett brännmärkt Ryssland som unisont straffats för organiserad doping. Vad tänkte Putin då? Vad tänker han göra nu när spelen är över?

Svensk idrott har visat sin bredd med åtta guld och sammanlagt aderton medaljer - rekord i båda fallen - och med framgångar i varierande sporter.

Vet inte vad jag kommer att minnas bäst men Nils van der Poels båda skridskoguld väger förstås tyngst. Hans sätt att ta sig an utmaningar, följa sitt skissade schema både i träning och på isovalen, hans eftertänksamma svar, hans kloka ord, hans storhet att kunna se idrotten som en del av ett liv utan att det får stå i vägen för viktigare tankar och vägval.

Förödmjukande sorti

Imponerande att debuterande Elvira Öberg med sin skidåkning och sin bössa lyckades få med sig tre medaljer hem medan de mera etablerade favoriterna, systern Hanna och Sebastian Samuelsson, aldrig riktigt kom överens med de svåra förhållandena. Det hade de gemensamt med flera av de svenska längdåkarna. 

Nu blev Jonna Sundling, också hon med tre medaljer, det stora namnet i den svenska skidtruppen samtidigt som Charlotte Kalla fick göra en närmast förödmjukande sorti. Hon skulle inte varit där. Hon var inte kvalificerad. Hon är svensk längdåknings största genom tiderna, hon har inspirerat många av de unga talanger som nu trätt fram och hon blir aldrig glömd för det. Men en roligare avslutning än att bli slagen av Johaug med nästan tio minuter på tremilen hade man unnat henne.

Det fanns många skäl till att inte ge OS till Peking. Inte bara för landets sätt att ignorera de mänskliga rättigheter som inte har någonting med politik att göra. Klimatet, höjden, vädret - det var nästan i hälsomässigt riskabla förhållanden som skidåkare och skidskyttar tvingades mäta sina krafter.

IOK måste tänka om

Blev det ett propaganda-OS för Kina? Nej, inte i ett internationellt perspektiv. Men det är nog heller inte poängen. Det är inåt, mot det egna folket som makthavarna vill stärka sin ställning och ge sken av att vara ett land som beundras och respekteras över hela världen. Det var samma sak i Moskva 1980. Där putsades också fasaderna och Moskva tömdes nästan på folk. Där var heller ingen fest, ingen OS-stämning, ingen folklig glädje.

Det finns miljarder kineser men vi har knappt sett en enda under de här veckorna. Möjligheterna att skildra och berätta om landet och folket har varit obefintlig. Inte bara de aktiva utan också media på plats har befunnit sig i en sorts karantän. I en enda stor bubbla, framtvingad av en pandemi som på sitt sätt spelade kineserna i händerna.

Det enda man kan hoppas är att Internationella Olympiska Kommittén tar kritiken mot spelen och valet av arrangör på riktigt allvar och, faktiskt, tar politiska men främst mänskliga hänsyn när nya orter skall utses. IOK har en lång kravlista som sökande städer måste leva upp till för att komma ifråga. Det gäller arenors efteranvändning, hållbarhet, miljö, ekonomi, logistik, folklig uppbackning, regeringsgarantier och mycket annat. Totalt uppfyllande av kraven på mänskliga rättigheter är ett måste på den listan framöver.

Ingen eld och ingen värme

Vi som fått följa OS på TV har fått hålla tillgodo med Discoverys bevakning. Med ett kvällsmagasin till hälften späckat med reklam och med Ekwallska jönserier som vi hade kunnat slippa. Själv irriterades jag flera gånger när OS-studion bröt konståkningen i Kanal 5 när det började dra ihop sig till avgörande för att istället snacka upp en bronsmatch i hockey. Konståkning är den kanske största publiksporten under ett OS, dessutom med tittare som vanligtvis bryr sig mindre som idrott.  

Jag saknade mest Jacob Hård och Anders Blomqvist som guider i skidloppen, jag fick ibland skruva ner den pratglade Roberto Vacchi, en imponerande datamaskin som någon ibland borde dra ner volymen på. Hans faktaspäckade kunnande är minst sagt stort.

Tommy Åströms hockeyreferat är högklassiga, han är min favorit. Henke Lundqvist var ingen dålig bisittare, det hade inte behövts ytterligare två. Jonas Karlsson i studion är korrekt men torr och inte når han Andre Pops höjder.

Men, som sagt, OS skulle aldrig ägt rum i Peking en gång till, det var ändå en logistik prestation att det kunde genomföras med färre coronafall än vad som befarades. Vi vill bara glömma, sätta allt inom en parentes, men vi kommer ändå att minnas att det var här Sverige visade hela sin bredd och sin allra bästa sida.

Men vi värmdes inte, vi såg aldrig Kina, allt var bara kulisser och elden - inte större än en Bic-tändare - syntes inte heller vilket väl får ses som ett tecken i tiden det också.