Man kan naturligtvis ställa sig frågan: finns det egentligen fotbollsexperter? Är inte sporten rent av för svår och komplicerad för att låta sig förutses med självklarhet.

Hur som helst; analysen från AIK:s håll lika skev och simpel nu som då: tränaren Andreas Brännström duger inte längre. 

”Fantastisk och bra”

Han fick sparken - märkligt nog - dagen efter att laget som omväxling vunnit en allsvensk match. 2-0 mot Sirius.

Det hade varit speluppehåll, tid för analys och omtag, möjlighet att finna fel och rätta till, ”vända på alla stenar”, som det brukar heta; nystart, seger.

Då fick Brännström beskedet. Adjöss. Vi behöver en bättre tränare. 

För så måste det väl vara trots vad som sägs; ”Brännström är en fantastisk människa och en bra tränare”, lyder kommunikén från Solna. Det är ju så det brukar låta.

Det är ändå bra konstigt. Att man med detta i hågkomst - ”fantastisk och bra” - ändå hittar det avgörande felet just där, att den ledning som skapat den här truppen åt Brännström inte för ett ögonblick slås av tanken att otillräckligheten bor hos dem. Att de valt spelare som helt enkelt inte duger. Att inte ens en fantastisk människa och bra tränare kan få fason på gruppen  utan att de trampar på därnere i träsket, nästan klädda i frack, och inte kommer någon stans. 10 poäng på 13 matcher. 

Men nu vann de en match. Något kanske hade hänt under sommaren även om det sällan är snabba trolleritrick som förändrar ett dåligt lag till ett bra. Men något ändå kanske som i varje fall skulle kunna lyfta klubben ovanför skamgränsen.

2-0 mot den stora sensationen BP som väl alltid kommer att betraktas som en klubb som skall förse andra lag med bra spelare, inte hålla på och kaxa upp sig själv. 

Duckar för fansen

Med AIK vet man ju aldrig; kanske är det också starka påtryckningar från fansen som gjort att ledningen känt sig tvingade att vidta den mest drastiska åtgärden. Sällan framgångsrik. 

Titta på IFK Göteborg som också styltar fram i bottenleran utan rejäl styrfart; hur mycket bättre har den klubben blivit av tränarbyte?

Om fansen skall bestämma om vi skall ha VAR eller när tränare skall gå då bli jag riktigt orolig. För det är ju bland dessa fans som de rötägg finns som fegt gömmer sig bakom draperier och byter om till rånar-outfit och förstör fotbollsmatcher.

Medan både ledare och spelare - av rädsla, vad vet jag - duckar och säger sig förstå reaktionerna med tanke på de uteblivna framgångarna.

Jag har skrivit det förr och det har inte sällan gällt AIK; spelarna måste ta större plats och visa att de inte tolererar det som skedde i derbyt mot  Djurgården.

Nej, det blev inte AIK:s år det här. Och det skulle vara minst sagt förvånande om Norges gamle storspelare Henning Berg kan åstadkomma underverk.

AIK borde nog använt pengarna på bättre spelare. Nu blir det dubbla tränarlöner ett bra tag. I varje fall tills den ”fantastiske och bra” får ett jobb någon annans stans.

Hemvändare en hederssak

Malmö FF hade sitt skitår i fjol. Många dåliga beslut både vad gäller spelare och tränare, skador och en ålderstigen trupp.

I år sprudlar det om MFF:s spel, det är en närmast sensationell förvandling som tränaren Henrik Rydström åstadkommit och det kommer att tjäna både honom och klubben att det inte blev något internationellt åtagande i år. Full koncentration på Allsvenskan när konkurrenter som Häcken och Djurgården skall ägna sig åt Europeiska kvalmatcher. Det ger MFF en plats i förarsätet under resan mot guldet.

Men säsongen är långt ifrån problemfri för Rydströms MFF. Försäljningen av Hugo Larsson, Anders Christiansens hjärtproblem, Sergio Penas rattfylla, skador på hemvändaren Anton Tinnerholm och några till.

Hemvändare har blivit något av en hederssak för Malmö FF. De har varit många genom åren, ända sedan Bosse Larssons storhetsdagar på 70-talet. Robert Prytz, Patrik och Daniel Andersson, Marcus Rosenberg och så nu, 32-årige Pontus Jansson som nu finns tillgänglig efter tio år engelsk fotboll.  Bosse Larsson kom hem från Stuttgart och ledde MFF till fem SM-guld, Marcus Rosenbergs positiva påverkan på klubben - efter lång utlandsvistelse - med stora internationella (och ekonomiska) framgångar lyser allra starkast. 

Patrik Andersson skapade störst uppståndelse när han kom tillbaka från Bayern München och Barcelona men skador gjorde att han aldrig fick chansen att ge sitt bästa till moderklubben. Det är ju så med återvändare; de har gjort sina bästa år utomlands, de har passerat zenit och är skadebenägna. Nu är förhoppningarna skyhöga, i varje fall från Malmöfansen som alltid älskat den lojale kämpen Pontus Jansson. 

Med ungdomlig fräschör

Halmstads Andreas Johansson är en annan, fast inhemsk, hemvändare. Den spelskicklige och kloke Johansson gjorde sin 412:e allsvenska match i helgen och är därmed den mest uthållige allsvenske utespelaren. Han bidrog starkt till 0-0 resultatet mot Göteborg, HBK har efter hans återkomst från framgångarna (SM-guld med Janne Andersso i Norrköping) lyft HBK till en närmast sensationellt hög nivå under allsvenskans första akt. 13 gjorda mål, 17 insläppta säger väl en del om HBK:s sätt att spela fotboll men 20 poäng och en sjätteplats är sensationellt. 

Andreas Johansson är en spelare av sällsynt sort. Han är Beckenbauer-lik med sitt lätta steg, sin höga blick och förmågan att slå genom höga försvarslinjer med perfekta passningar. Han var en bärande balk i Janne Anderssons guldbygge i Norrköping och 41 år gammal sprider han ännu en ungdomlig fräschör runt sig. Beundransvärt! Han står noterad för en (1) A-landskamp (Mexiko 2009). Han hade varit värd flera.