Att det finns goda skäl för en ”revolution” inom svensk tennis bör inte förnekas. Från att ha varit en dominerande nation i världen - bland annat därför att det var ett demokratiskt sätt att erövra en tennisvärld som bestod av miljonärssöner med egna banor eller privata klubbar - är Sverige idag, med en helt annan, och större konkurrens ute i världen, en blåbärsnation med främste svensk, Elias Ymer, som bäste svensk på världsrankingen på 189 plats. Olle Wallin 434, Leo Borg 516, Mikal Ymer 615 följer närmast efter. 

Inte rätta vägen

Christer Gardell är en stor tennisvän men har också gett ekonomiskt stöd på ett privat plan till andra idrottare.   Han vill säkert väl. Men det är naivt av honom att tro att den rätta vägen för Sverige mot världstoppen skall anläggas på förbundsnivån.

Det går högst sällan, nästan aldrig, till så när svenska idrottare når världstoppen i en sport. Det är inte i specialförbunden som talanger föds, göds och utvecklas. Det sker i klubbars regi och olympiska medaljer och VM-triumfer är oftast frukten av individuella personligheters egen talang och vilja, föräldrars engagemang, specialtränares kompetens, akademier och projekt på mindre och lokala nivåer.

Man kan säkert hävda att Svenska Tennisförbundet misskött sitt ansvar för hur klubbar och indivier kan stödjas och hjälpas till framgång, men det har också skett stora strukturförändringar i det svenska idrottslandskapet som gjort att idrottstalanger väljer andra sporter redan på ett tidigt stadium.

Fotbollen har växt sig större och större, golfen och innebandy har varit valet för många. Om man skall rikta någon samlad kritik och söka anledningar till Sveriges ras i världsrankingen så är det nog ute i distrikten, hos klubbarna, man skall söka svaren och rikta stödet. Tennisens fotfolk har helt enkelt misslyckats i kampen om talangerna.

Omständiga processer

Hundra miljoner in till Svenska Tennisförbundet kan nog vara en av de sämsta placeringar en rikskapitalist kan göra. Det räcker inte med att kräva en styrelses avgång, ”köpa” en ny och tro att lyckan är gjord. Svenska Tennisförbundet spelar efter en regelbok som ytterst skrivs av Riksidrottsförbundet med de krav som där finns på att satsningar på jämställdhet, integration, bredd och andra demokratiskt styrda sektorer.

Om Gardell vill ha effekt är det inte till förbundet han skall gå. Det skulle i så fall krävas att det kapitalistiska diktatorskapet följs in i minsta detalj också i förbundets arbete och då finns det fog för ifrågasättande. Då kan man skriva under på kritiken från RF:s generalsekreterar Stefan Bergh, som menar, att det är en ”oroande utveckling om den demokratiska processen så starkt påverkas och villkoras.” 

Förbunden skall administrera och hålla samman sin idrott, samla ihop talanger till landskamper och mästerskap. Men förbunden och dess eventuella framgång och image bestäms av de elitidrottidrottare som växer fram på gräsrotsnivå. Förbunds processer är omständiga - demokratin är ett lite omständigare sätt att styra både länder och idrott - och det är inte där resultatinriktade och otåliga riskkapitalister får bäst utdelning - i pengar eller framgång - på sin satsade pengar.

Pengar i sjön

Det var en Wallenbergare - han hette Axel - som blev svensk tennis förste riksordförande 1906. Det var då och en rätt lång tid framåt som svensk idrott leddes av överklass och militärer, det var då skyttar och seglare kunde få Bragdguld och den breda massans unga stod utanför möjligheterna att göra idrottskarriär. Det fanns varken klubbar, fasciliteter, tränare eller pengar som stod till deras förfogande. Det är inte gåvor i mångmiljonklassen som gjort Sverige till en stornation i så många idrottsgrenar. Det är att alla fått chansen, både att leva drägligare, skaffa sig utbildning, göra idrottskarriär.

Tennisen blev stor under Björn Borgs tid, fortsatte växa under Stefan Edbergs och Mats Wilanders dagar, eftersom föräldrar, oavsett bakgrund och samhällsklass, kunde komma med sina barn till tennisklubbarna för och pröva, slockna eller tändas. Inget förbund kan slå sig för bröstet och påstå att det är deras förtjänst att stjärnor som Mondo, Daniel Ståhl, Alexander Isak, Sara Hector, Ebba Andersson, Sandra Näslund, Jonna Sundling med flera blivit världsstjärnor. 

Det är ut till basverksamheten Gardell skall gå med sina pengar. Han kan säkert locka både företag och andra med vida spenderbyxor att hoppa på tåget. Starta en klubb, en akademi - privata projekt är ju inte förbjudet - och se till att samla de största talangerna och de bästa tränarna och låta framgångar växa där jordmånen finns.

Hundra miljoner till ett förbund är pengar i sjön.