Tre ynkliga poäng mera för alla dessa miljoner, alla investeringar, alla lönemässiga, gigantiska skillnader mellan spelarna.

Det borde stämma till eftertanke.

Vansinniga spelarinvesteringar

Att det görs vansinniga spelarinvesteringar, övervärderingar av spelare, visar väl om inte annat fallet Daniel Majstorovic som, för en sista nedtrappningsrunda på fotbollsålderns höst och med det bästa av karriären bakom sig, fick ett efter svenska förhållande enormt bra kontrakt med AIK.

MFF betalade överpriser för både Wilton Figureido och Mattias Ranegie, summor som inga allsvenska spelare är värda. Klubben har en lönekostnad som är ca tio gånger högre än den som ÅFF betalar.

Om det ger serietriumf och internationella framgångar är det naturligtvis helt okay.

Plus de två från Nigeria och Palestina

Hittills i år har det, som sagt, gett - tre (3) poäng mera än det lag som med övertygande spel fullkomligt mosade BP. Med en startuppställning med spelare från Sturefors, Zeros, Brynäs (Djurgården), Gamleby, Åtvidaberg, Eskilstuna, Brokind och Trollhättan. Plus två tillskott från Nigeria och Palestina.

Det var en av dessa friska, ljumma svenska sommarkvällar. Jag åkte i Jonas Nilssons Volvo och Jonas Nilsson är vd på Baroniet, en stor skogskoncern från orten, men egentligen inte särskilt intresserad av idrott.

Han vet med säkerhet, att han inte säljer så värst många fler tallar och granar för att han sponsrar klubben och sitter med fyra biljetter till varje hemmamatch.

Det känns bra, helt enkelt

Det är inte därför han går dit. Han säger att ÅFF:s värde som kommunens varumärke inte går att mäta på det viset.

Bara att det känns bra att vistas, arbeta, driva företag i en anda av gemenskap och i en gemensam stolthet för vad ett gammalt bruk ännu kan åstadkomma.

Därför går han på matcher, slänger in en hög tusenlappar i klubben.

Det är en smakfull buffé i klubbhuset. Jag känner igen flera av de äldre damerna i serveringspersonalen som fruar till spelare från förr. Långt borta i 50-talet.

Alla jobbar gratis. Varenda såld korv ger klirr i kassan. Den slitstarke mittfältaren från det makalösa 70-talet (två guld, 1972 och 1973), Knalin Andersson, är värd och intervjuar tränaren Peter Swärd. Denne säger, att han fruktar Brommapojkarnas toppforwards (Nicklas Bärkroth och Andreas Haddad) och har rättat fyrbackslinjen efter det men antagligen är det sånt en tränare måste säga eller så är det just för hans varningar som Åtvidabergs backlinje äter upp pojkarna från Grimsta som en skoningslös jätten Glufs-Glufs.

Storklubbssjäl i en småklubbskostym

Och där Malmö FF (för att nu fortsätta jämförelsen) oftast slår sig till ro, sänker tempo och i nonchalant överlägsenhet försöker spela hem matchen (men ofta råkar ut för bakslag), dödar ÅFF matchen genom att spela den bästa fotboll man kan. Hela tiden. 90 minuter. Konstruktivt, passningssäkert, framåt.

Det som en vänlig familjefest. En storklubbssjäl i en småklubbskostym. Charmigt. Härligt att möta och känna av i en tid när arenorna blir större och dyrare och alltför många klubbar tappar taget om sin plånbok och tror sig kunna slå på stort med pengar som egentligen inte finns.

Jag har följt alla fotbolls-VM sedan 1974 fram till 2006, sett åtta VM-finaler på plats, alldeles nyligen i SvT följt ett nytt, fantastiskt Brasilien växa fram i en miljö av styrka, löpvilja och teknik, men ändå; jag är aldrig så glad i hjärtat som när jag lämnar Kopparvallen efter en framgångsrik sommarmatch, som den här måndagskvällen när ÅFF, mot alla odds, gått upp jämsides med AIK på delad femteplats i Allsvenskan, när jag fått se snart 40-årige Kristian Bergström servera ett par målgivande passningar i världsklass och Victor Prodell nickat in två bollar med sådan finess att han mycket väl kan bli såld utomlands redan i år.

Osannolikt

Det som händer i Åtvidaberg skall inte vara möjligt. Det är minst lika osannolikt som att humlan kan flyga.

Men med moderna tankar planterade i gammaldags idrottskultur kan gediget svenskt landsbygdshantverk slå ut riskkapitalisternas äventyrligheten.

På hemvägen till 1700-talstorpet ett par mil från Kopparvallen ser jag ett rådjur med tre små rädda veckogamla kid alldeles vid vägrenen. Ännu en osannolik tavla i sommarkvällen.