Låt oss ta det från början - jag har en bakgrund inom tennis. Från ingenstans började jag som sjuåring spela och några år senare tog jag mina första distriktsmedaljer. Jag var aldrig i några Sverigefinaler utan sadlade som tonåring över till hjälptränare och efter gymnasiet även som heltidsanställd tränare. Tro det eller ej men jag har till och med lyckats hinna med att coacha på en WTA-tävling och sitta i regionstyrelse.

Inte blunda för verkligheten

Mitt hjärta är i tennisen. Utan den hade jag aldrig varit den jag är idag. Jag hade aldrig kunnat försörja mig på att bland annat prata inför folk om jag inte fått lära mig det som tränare. Jag hade aldrig fått uppdrag att aktivera sponsorskap av varken If Stockholm Open eller SkiStar Swedish Open.

Jag hade gett upp vid minsta motgång om det inte varit för alla träningar och tävlingar där ingenting stämde. Det ideella arbetet har också gett många erfarenheter. Dessutom har jag vunnit många vänner med tennisen, fler än segrarna på banan.

Och därför gör det direkt ont att skriva det här, men det går inte att blunda för vad som faktiskt är verklighet.

Inte ens bäst i landet

Svenska Tennisförbundet har en vision som lyder ”Svensk tennis – världens bästa” men faktum är att man inte ens är Sveriges bästa. De privata tennisakademierna, med Good to Great i spetsen, har på kort tid lyckats skramla ihop samarbetspartners som förbundet inte haft på flera år. Eller ens skulle kunna få på flera år.

Anledningen? Man har något att erbjuda tillbaka. Det är ju så sponsring fungerar numera. Och då ska vi ändå ha med oss att just tennis är ganska tacksamt ämne utifrån perspektivet ”vd-sponsring” eller vad sporten omsätter internationellt.

Inte blir det heller lättare när man inte kan se möjligheter som till exempel SM-veckan. Jag har påpekat det många gånger under flera år, men jag menar det verkligen när jag säger att det vore ett gigantiskt lyft för idrotten att vara med i SM-veckan – och jag tror knappast SVT skulle sätta stopp, om frågan ställdes.

Ingen mediebearbetning

Så sent som för en vecka sedan tog jag del av en medierapport kring just svensk tennis. Den var givetvis inte beställd av Svenska Tennisförbundet, men den bekräftade ändå den känsla som jag och många med mig har: det skrivs ofantligt lite om svensk tennis sedan Robin Söderling slutade. Om jag inte missminner mig helt är det hittills i år omkring 15 artiklar som nämnt Svenska Tennisförbundet.

Men det är inte det värsta, jag menar förbundet har ju ingen som bearbetar media eller hjälper klubbarna att kontakta sina lokaltidningar så vad kan man begära? Nej, det värsta är att det (lilla) som skrivs är så negativt.

Ingen sponsor vill att sin rättighet ska kantas av negativa rubriker. Det ger sponsorn snarare ett negativt associationsvärde än ett positivt. Historien kan man inte leva på hur länge som helst.

Tre utmaningar

Nu i samband med If Stockholm Open har det skrivits mycket om vilka problem svensk tennis har, framförallt sportsligt. Man ska veta att svensk tennis har många problem, men låt mig lista tre exempel på utmaningar som sätter ”sponsorrättigheten svensk tennis” i ett perspektiv med andra idrotter.:

Ingen liga

Inget landslag

Inga medlemmar

Tennisen har ingen liga. Jo, visst finns Elitserien, men det är knappt så tennisintresserade vet om det.

Måste våga mera

Att man inte vågat göra om spelformatet och erbjuda en kvällstidning att webbsända ett slutspel i Kungliga Tennishallen är för mig en gåta. Trots att idén påtalats många gånger. Eller ta Viasat som sedan en tid sänder både svensk badminton och pingis. 

Tennisen har heller inget landslag. Jo, visst finns det ett landslag, det är sant. Och Davis Cup känner vi ju igen. Men att Sverige just nu spelar på en sådan nivå att den senaste landskampen inte ens gick att följa via resultatuppdatering, då har det gått långt.

Till helgen är det spel mot Danmark för att hänga kvar i divisionen och biljetterna kostar 50 kr styck.

Hospitalitymässigt finns det bättre alternativt för en sponsor. Och då har jag inte ens nämnt en pressad förbundskapten som öppet säger att han aldrig skulle ta ut bästa laget.

Men medlemmarna då?

Vad har då svensk tennis om den inte har professionell liga eller intressant landslag? Medlemmar, tänker ni. Men nej, inte ens medlemmar har tennisen. Jo, visst har svensk tennis föreningar och spelare, men inga som sponsorer kan kommunicera med.

Jag hoppas innerligt att det här är ändrat nu, men vad jag erfar har inte sponsorer till Svenska Tennisförbundet kunnat göra riktade kampanjer till medlemmar och föreningar. Det nationella registret har inte fungerat så som man önskat (eller kan kräva om det står i sponsoravtalet).

Som sagt, jag hoppas det här är ändrat nu – och om det är så, då vore det bra att kommunicera det, både till sina sponsorer och till marknaden.

Vem som helst kan räkna ut att det är svårt att ”sälja” en sport utan medialt (eller publikt) intressant liga, i princip utan landslag och där man som sponsor inte kan kommunicera så som man vill till målgruppen (tennisspelare-/föreningar). Att man dessutom inte har någon marknadsansvarig lämnar jag åt sidan, men ni hör ju hur det låter.

Tennis är populärt

Ute i landet är det (fortfarande) en uppskattad sport och många klubbar gör ett riktigt bra jobb. Därför är det extra synd att man inte får bättre centralt stöd – till exempel genom fler nationella sponsorer.

Just nu är det klubbarna själva som håller svensk tennis levande, men utan bättre central styrning riskerar sporten att hamna ännu mer på efterkälken.

Som sponsorrättighet är den redan akterseglad och hur mycket jag än älskar ”min” sport så är det svårt att rekommendera ett företag att lägga en miljon eller två på vad jag just beskrivit. Å andra sidan finns förändringsmöjligheter – och jag väljer att se det så.

Jag har svårt att se någon rättighet i Sverige med så stora möjligheter som just Svenska Tennisförbundet. Möjligheterna är stora, men det är långt till ”världens bästa”.