Nu återstår endast någon dag av år 2014, och med det närmar sig också slutdatumet för nomineringar till valberedningen för ny ordförande för Riksidrottsförbundet. Datumet är satt för att valberedningen, och alla medlemsförbund, ska veta vilka kandidater som står till förfogande att arbeta vidare med för att kunna lägga ett väl förankrat förslag till RF-stämman. Valet sker på Riksidrottsmötets avslutande dag, söndag den 31 maj 2015, i Helsingborg.

"Ordföranden bestämmer inte"

När val av nya ledare diskuteras, och då menar jag inte bara inom idrotten, förvånas jag ofta över vilket fokus diskussionen får. Inte över att det är stort fokus på vem ledaren blir, men över vad uppmärksamheten riktas mot. Ofta åt fel håll, tycker jag.

”Det är inte ordföranden som bestämmer”, brukar vår chefsjurist Christer Pallin säga med jämna mellanrum. Han gör det med glimten i ögat, men också med en stor portion allvar. Vad han menar är att det är styrelsen gemensamt som har ansvar för inriktning och beslut. Han har rätt.

Diskussionen om vad som krävs av RF:s ordförande borde börja i den änden. Styrelsen, i vårt fall Riksidrottsstyrelsen, har gemensamt ansvar och arbetar på medlemmarnas uppdrag - inget annat. 

Det betyder arbete och beslutsfattande utifrån Riksidrottsförbundets grundläggande uppdrag enligt stadgar och verksamhetsidé, det som vi ibland kallar vår grundlag och som är basen för all verksamhet. 

Glöm inte rösterna från 70 förbund

Till det kommer de formella uppdrag som RF-stämman vartannat år fattar beslut om, och RF-stämman utgörs av 200 ombud/röster fördelade på de 70 medlemsförbunden (SF) som har mellan 1-6 röster beroende på storlek. 

Sedan kommer förstås allt som sker på en daglig basis, alltifrån politiska utspel och förändringar till kriser och oförutsedda händelser, där styrelsens uppgift är att tillsammans med generalsekreteraren och kansliet hantera alla situationer i uppdragets anda. Men det här räcker naturligtvis inte.

Att reagera på det som sker runt omkring är en del i uppdraget, att själv ta initiativ att aktivt företräda, leda och stödja är minst lika viktigt. 

Ytterligare en lite speciell uppgift som inte får glömmas bort är att ”i myndighets ställe” fördela statens stöd till idrottsrörelsen. Det handlar om en statlig förvaltningsuppgift som ska skötas som en sådan kräver, och samtidigt kombineras med det RF är; en självständig folkrörelse som arbetar på sina medlemmars uppdrag. 

Styra - och leda

Det kan tyckas motsägelsefullt och löser sig inte självt, utan kräver ett medvetet arbete och förhållningssätt. Vi löste det så att nu gällande system för att fördela SF-bidraget arbetades fram under ganska lång tid med delaktighet från samtliga förbund, för att sedan beslutas om på RF-stämman.

Riksidrottsstyrelsen ska styra, men också leda. Det senare är lite speciellt i en federativ struktur, och här kommer ett av de vanligaste tankefelen när det gäller RF och dess ordförandes roll. 

Många blandar ihop alla ideella organisationer som bygger på medlemskap och tror att de är i stort sett samma sak. Inget kunde vara mer fel. 

3 miljoner människor som påverkar

Att leda en förening eller ett förbund med en förhållandevis väl avgränsad verksamhet och där medlemmarna utgörs av enskilda individer är något helt annat än att leda en federativt uppbyggd struktur som RF. 

RF:s medlemmar är 70 självständiga SF, som i sin tur har tillsammans 20 000 självständiga idrottsföreningar som medlemmar – och de i sin tur består av ca 3 miljoner personer som är föreningsmedlemmar. Våra 70 medlemsförbund har väldigt mycket gemensamt, mer än många tycks tro, men också väldigt stora olikheter. Det är det som är hela grejen!

Denna konstruktion skapar också en av förutsättningarna för ledarskapet i det här sammanhanget: att leda med inbyggda intressekonflikter.  Vi är förenade i en gemensam, stark idrottsrörelse – inte för att allt är exakt likadant (eller borde vara det) eller att alla tycker lika, utan för att det finns en stark gemensam bas som sedan förgrenar sig i olika underbara och härliga idrottsvariationer på toppen. 

Förenkla är att försvaga

Den som vill försöka förenkla tillvaron genom att motverka och likrikta denna mångfald, den försvagar och förminskar också idrottsrörelsen. Mångfalden och olikheterna gör definitivt inte ledarskapet enklare, men det gör det mycket roligare och mer utvecklande och utmanande för den egna förmågan. Gillar man inte den här komplexiteten, då ska man ägna sig åt något annat. 

En annan grundläggande förutsättning, och som hänger ihop med den nyss nämnda, är att leda utan att ha särskilt många formella medel till sin hjälp. Medlemsförbunden är som sagt självständiga, och ansvarar fullt ut för sin verksamhet inför sina medlemmar – de självständiga föreningarna, o s v. 

Samtidigt så har vi kunnat konstatera en ökande tendens att RF får stå till svars för ”idrottsrörelsen” som kollektiv, ungefär som om vi var en myndighet. Eller för den delen en förening med direktmedlemmar. 

Kraften underifrån, det som räknas

Hela vårt system bygger på idén att kraften och inflytandet kommer underifrån och från de som står närmast den aktuella verksamheten. Somliga försöker få det här till något omodernt och anno dazumal, när det i själva verket är den kraften som bygger alla starka samhällen och demokratier. 

Utmaningen med det handlar delvis min förra krönika om: att modernisera och förnya formerna för inflytandet. Att kunna göra det på ett bra sätt kräver att alla inblandade förstår, och kanske framförallt accepterar, själva grundförutsättningarna. Att försöka motverka dem är bortkastat arbete, satsa istället på att förstå dem i grunden. Då blir också förslagen till förändring och utveckling meningsfulla att diskutera.

I en värld där ledarskapet nästan uteslutande bygger på att medlemmarna vill vara medlemmar och vill samverka, är en stark gemensam värdegrund helt nödvändig. En av idrottsrörelsens gemensamma kärnvärden är demokrati och delaktighet. En demokratisk organisation kräver uthållighet, trots att tidsandan idag inte riktigt stödjer det. 

Förtroende och tillit avgörande

Ibland är det snabbaste sättet att komma fram i själva verket att våga vänta ut att en fråga mognar. Eftersom demokrati, oavsett om vi talar om hur ett land styrs eller en organisation, har som hela sin idé att gynna och stimulera oliktänkande, så vilar det styrelseskicket per definition samtidigt på att människor klarar av att förlora.  

Jag är förvånad över hur ofta den aspekten glöms bort.

För hur ser vi på ”förlorare” idag…? Utan mogna människor som ibland klarar av att ”förlora” på ett hedervärt sätt, ingen demokrati. Tommy Sandlin sa ungefär så här: ”Idrotten måste klara av att skapa vinnare, utan att samtidigt få en massa förlorare”. Det är precis lika sant på ett årsmöte som det är på planen.

En fungerande demokratisk organisation är helt beroende av förtroende och tillit. Att medlemmarna har förtroende för varandra, och förtroende för sin samlingsorganisation, och för det krävs fair play. Fair play är ett annat av våra kärnvärden. Det är lika viktigt i styrelserummet, på konferenser och på årsmöten som i tävlingssammanhang. 

Rävspel och dolda agendor...

Jag är fullständigt övertygad om att vår förmåga att förnya och vitalisera våra styrsystem och attrahera fler ledare i framtiden är beroende av hur vi som idag är ledare beter oss.

Sätter vi sakfrågorna och värdegrunden i framsätet, och ser till att de som har taktik, rävspel och dolda agendor som sina huvudsakliga intresseområden får så lite utrymme som möjligt, då är våra möjligheter till framgång mycket stora.

Men om nu inte ordföranden själv bestämmer, hur stor betydelse har det då vem som blir ordförande? Vad krävs av honom eller henne? Jag återkommer till vad jag tycker i min nästa krönika inom kort. Till dess - kom ihåg att allting börjar i uppdraget.

Gott nytt år!