Det var det ljuva 70-talet när namnet Åtvidaberg, en ort i Östergötland, en flugskit på kartan, under några gyllene år flög över fotbollsEuropa och fotbollslaget ÅFF väckte beundran och förvåning. Guld i allsvenskan, cupsegrar och två heroiska 3-1-segrar mot det ”oövervinnerliga” Bayern München i dåvarande Europacupen – en av de största prestationerna av ett svenskt klubblag. 

I dag har Åtvidaberg facit av sin storsatsning. 

I juni fyller Åtvidabergs FF 110 år (ombildades 1922 till dagens namn). 16 säsonger i allsvenskan, över 50 i näst högsta serien. Arvet är tungt. Men stämningen på Kopparvallen och i klubben är som förr – varm generositet, stark sammanhållning och möten på fiket Sandelius, det som i klubbkretsen kallas Parlamentet ty där har avhandlats allt väsentligt genom åren.

Fortfarande verksam

- Det blir nog inte som förr i min livstid, att nå dit är som att resa till månen. Samhället och de ekonomiska förutsättningarna är så annorlunda än när jag höll på, säger Jan Olsson, som spelade 17 A-landskamper under guldåren 1972-73. Han värvades från Halmstad och har stannat kvar i Åtvidaberg. Än i dag är han verksam i klubben, sköter en del försäljning och håller i kundkontakter.

- Jag sköter det lite på ideell basis. Det är jag skyldig den klubb som gjorde så mycket för mig. Jag skaffade mig dessutom en utbildning här, på Facit. Det var ju företaget som var navet i samhället och i fotbollsverksamheten.

Facit var under många en företagsjätte långt utanför Åtvidaberg, tillverkade skrivmaskiner och räknesnurror. Gunnar Ericsson var chefen för verksamheten. Han hade stor passion för fotboll och blev också ordförande under ett antal år i Svenska Fotbollförbundet. Facit och fotbollsklubben var siamesiska tvillingar, nästan alla spelare var anställda där. 

- Man kan nog påstå att klubben var Sveriges enda privatägda fotbollslag och något liknande har vi nog inte upplevt vare sig före eller efter de stora åren. Det går inte att skapa något liknande i dag. Fotbollsvärlden och företagsverksamheten ser helt annorlunda ut, det är en ny tid som inte kan jämföras med den gamla, säger Sebastian Regnér, marknads- och försäljningsansvarig i ÅFF.

I stormens öga

Ett kamikazeuppdrag? På väg till Kopparvallen, den klassiska arenan vars täta omgivningar gör den till en av den vackraste i Sverige, nickar Sebastian Regnér instämmande bakom ratten och säger stillsamt:

- Något åt det hållet. Men jag fick frågan om jag ville hoppa in i det här jobbet. Jag har jobbat med en del inom marknad och försäljning. Åtvid behövde hjälp och nu står jag och några till i stormens öga. Det är en tuff marknad. Vi har svaga ekonomiska muskler jämfört med konkurrenterna. Sponsormarknaden är stenhård. Vi konkurrerar ju med jättar som Linköping Hockey och IFK Norrköping. Det är många som slåss om kakan. 

Kvällens match är mot Helsingborgs IF, en annan klassiker. Ett lag som Åtvidaberg skickade ur allsvenskan 1968. Vann med 6-l, Ove Eklund gjorde fem mål, vann skytteligan och såldes till Antwerpen i Belgien, ”men det var för kaffepengar jämfört med i dag har jag hört ledare som berättat för mig om den tiden.”

Någonstans i Sverige

Idyllen Kopparvallen ser delvis ut som under glansdagarna – den gamla träentrén finns bevarad och påminner om den största stunden i klubbens historia. Åtvid, som då förlorat två av sina stjärnspelare – Ralf Edström och Roland Sandberg – hade besegrat Bayern München på bortaplan med 3-1 i gamla Europacupen som var föregångaren till Champions League och var en utslagstävling. 

Bayern München hade sju spelare i västtyska landslaget och kände ingen oro inför returen, ”det fixar vi däruppe i Sverige…” Men var i Sverige…? Det var en avgörande fråga. När tyskarna kom i sin buss till Kopparvallen sa lagkaptenen irriterat: ”Någon jävla turistresa har vi inte tid med, kör oss nu direkt till stadion där vi ska spela…”

- Jag tror vi hade 1-0 redan där, säger Jan Olsson i dag. Fortfarande med ett stort garv.

Åtvid gjorde om bragden, ledde med 3-1 men förlorade till slut på straffar.  I dag har arenan fått en ny läktare (den gamla k-märkta mittemot står kvar), nytt klubbhus (det gamla brann ner för ett antal år sedan) och konstgräs. Därför genomför ÅFF alla träningar på huvudarenan. 

Hög stämning

I klubbhuset samlas sponsorer, styrelseledamöter, gamla och nya spelare och äter bjudmat. Stämningen är hög. Matchlotterna är lättsålda. Bland sponsorerna sitter representanter för de som i dag håller Åtvid under armarna, XL-Bygg, Scanfil (en avläggare till gamla Facit som gjorde samma resa utför som fotbollslaget), ICA Supermarket. 

- Vi kämpar varje dag för att överleva ekonomiskt. Vi har sex-sju miljoner i sponsorintäkter. Här möter vi en motståndare som kommer från en stor skånsk stad som har drygt 25 miljoner och säger till mig att de ändå är missnöjda och måste höja sina intäkter. Att vi fortfarande är kvar bland elitlagen är ett under. Men vi har sammanhållning i samhället och i klubben, precis som förr. Vi har seriens yngsta lag men spelare trivs här även om dom flesta bor i Linköping.

Tränaren Roar Hansen kommer in och hälsar på församlingen. Uppvärmningen i svinkylan ute på konstgräset är avklarad. Han får varma applåder. Alla man talar med hyllar honom.

Drog inte jämnt med Henke

- Utan Roars engagemang hade vi inte varit var vi är i dag. Han är en genuin tränare och ledare som trivs här. Han skapar värme och trygghet, menar flera ledare i klubben.

Roar Hansson var tränare i Helsingborg när han utmanövrerades av Henrik Larsson som den styrelsen gav mandat att bestämma hur besättningen skulle se ut. I den uppställningen platsade inte Hansen. Han valde att bli utlöst och flyttade till Åtvidaberg. Men sitt hus och sin familj har han kvar i Skåne, ”en övernattningslya här nära Kopparvallen duger bra.”

- Henrik ville sitta på kansliet och vända papper. Det var inte min likör precis. Jag vill vara i hetluften, bland grabbarna på planen och i omklädningsrummet. Jag visste att jag gav mig in på något svårt när jag valde att komma hit men jag stormtrivs. 

- Det här är en miljö jag tycker om att arbeta i. Stämningen är härlig, så annorlunda mot storstadslag. Brukslag som Åtvid, Degerfors, Sandviken och andra av den sorten har en annan mentalitet. 

Ekonomin i fritt fall

Roar Hansen hamnade i ett inferno. ÅFF hade ingen fungerande styrelse, ekonomin var i fritt fall och bara fyra spelare i fjolårets lag fanns kvar från 2015.

- Man kan inte precis tala om dukat bord. Men alla ställde upp för att vi skulle klara utmaningen. Vi hade knappast råd att bjuda gäster på kaffe. Men spelarna ville ändå genomföra ett träningsläger inför seriestarten. Dom samlade ihop 160 000 kronor och vi kunde åka till Turkiet. Samma sak i år, spelarna satsade egna pengar och vi kunde ha ett läger i Spanien. Jag undrar hur många klubbar och spelare i Superettan som kan matcha det? Vi blev sexa med seriens yngsta lag, en liten bragd det också.

Inför den här säsongen har Åtvid sålt tre offensiva spelare till allsvenskan: Mahmoud Eid till Kalmar, Shkodran Maholli till Häcken och Simon Alexandersson till AFC Eskilstuna.

- Vi måste, vi vet var vi är i näringskedjan. Men vi satsar på unga spelare och har en fantastisk akademiverksamhet som ger Åtvid hopp för framtiden. Vi kämpar på, om än i motvind. Men när lag med flerdubbla resurser än vi sitter och gnäller över hur svårt allting är blir jag förbannad, säger Roar Hansen.

I Åtvid av en slump

Inne i ett kontorsrum sitter Lise-Lott Holm i en hög av papper. Hon är en av de fyra fast anställda på kansliet som ska se till att ruljangsen fungerar. På hennes visitkort står ”controller” – det ska uttydas som att hon har personalansvar och håller i finanserna. Hon har haft chefstjänster på den privata företagsmarknaden och hamnar på Åtvid-kansliet av en slump.

- Jag blev hitlurad av min svärson förra sommaren. Det behövdes hjälp här en matchdag, klubben hade problem med det mesta. Jag hoppade in, så blev det en gång till och en gång till… och nu sitter jag här som anställd. Men jag gillar ju fotboll, jag spelade själv som ung. 

Vad är skillnaden mellan att arbeta i ett privat företag och i en fotbollsklubb som Åtvid?

- Ute i näringslivet är det mer strukturer och klar beslutsledning, sådan är min erfarenhet. När jag kom hit var det som att gå baklänges med allting. Lönerna bokfördes på ett ställe, andra ärenden på andra platser. Det var kort sagt rörigt. Men det jobbar vi med, vi ska fixa det här på kansliet. Så får Roar och spelarna göra resten.

Hur ser du på skillnaden i ledarskap mellan män och kvinnor – för den finns väl…?

- Min erfarenhet är att män vill ta beslut även om man inte har beslutsrätt. Kvinnor är försiktigare, vill helst ta reda på hur saker och ting ligger till. Det är viktigt att kunna lyssna och känna av. Och visst är det sant att det ställs högre krav på en kvinna. I den här branschen jag är i nu kan du som kvinna känna dig ganska ensam. Ett forum för kvinnliga ledare inom fotbollsrörelsen vore bra.

Skymningen har fallit och 1 700 åskådare traskar hemåt, besvikna. Förlust med 2-1 och ännu ingen seger på Kopparvallen i år.

- Skit, säger spelarveteranen från guldåren, Lars-Göran ”Knalin” Andersson, när han trampar nerför trätrapporna. Men vi kommer igen. Ingenting knäcker Åtvid. Vi har fortfarande någonting kvar som dom flesta förlorat: sammanhållningen.

Ken Olofsson