För mycket idrott

Ser vi på regeringens budget där Idrotten får något tiotals miljoner till och Kulturen flera miljarder till så förstår vi effekten att idrotten nästan helt saknar makthavare.

Alla medier har en kulturchef som löpande lyfter kulturens roll i samhället i sina kanaler. Medier har också en sportredaktör men han (nästan alltid en han) bevakar idrottsevent, aldrig idrottspolitik.

Idrottens Affärer är tyvärr nästan den enda medieaktör som löpande bevakar idrottspolitik. Det är skrämmande men beror främst på att det inte finns opinionsbildare inom idrotten, dvs väldigt lite att bevaka.

The one and only

En lista på makthavare inom idrotten med någon påverkan på politiker ser ut som följer:

1. Björn Eriksson, ordf RF

Några fler på listan finns inte.

Som bubblare med möjligheten att komma in på listan har vi Anders Larsson ordförande i Hockeyförbundet och Maria Möller i golfförbundet. K-E Nilsson, ordförande i SvFF har abdikerat. SvFF har ingen som helst verksamhet på området samhällsnytta och inga åsikter. Anders Larsson har aktiverat sig i omregleringen av spel och Maria Möller och golfförbundet är som enda aktör aktiva på området idrottens samhällsnytta.

När jag får en större subvention av samhället vid ett enda operabesök än barnbarnet får för ett helt års fotboll, innebandy och hockeyträning är det ett logiskt resultat av att kulturen varit kompetenta och idrotten inkompetenta på området opinionsbildning.

Mitt operabesök kostar mig en bråkdel av vad barnbarnets träning kostar.

Idrotten gör väsentligt mer än någon annan på området integration men MUCFs medel på det området hamnar hos tvivelaktiga islamister och bidragsfantomer som ser till att projektbidragen blir deras löner.

Regleringen skadar idrotten

Den kommande propositionen (mars 2018) om omreglering av spelmarknaden skadar idrotten. När någon spelar bingo i framtiden hamnar vinsten hos aktieägare till Maltaregistrerade bolag, inte hos den lokala idrottsföreningen.

Det tristaste i sammanhanget är att en plan för idrottens opinionsbildning är färdigskriven på mindre än en veckas arbete för en person. Det är ingen rocket science, jag kan göra det och var och en som har något begrepp om hur samhället fungerar kan också göra det.

När jag håller föredrag har jag en bild som handlar om att framgång i det samhälle som förändras snabbare än någonsin föreskriver ett totalt ”Utifrån och in tänk”. Min kommentar är att idrotten inte ens är inifrån och ut utan inifrån och in. Alla skrattar och håller med, men ingen gör något.

De hundratals kommunikatörer som finns anställda inom svensk idrott kommunicerar med föreningar och medlemmar. Inte med samhället utanför, det vi är en del av.

Idrottens eget fel

Myndigheten för kulturanalys meddelar på min fråga att de aldrig gjort någon genomlysning, rapport eller undersökning över effektiviteten med kulturbidragen. Kulturutskottet väljer ensidigt att göra en undermålig sådan granskning av idrotten med motiveringen att 2 miljarder i statligt stöd till idrott är mycket pengar. Dvs kulturen som har en myndighet som skall analysera kultur gör ingenting trots att kulturen får fem gånger så mycket stöd. I sammanhanget bör nämnas att partistödet också är 2 miljarder, partierna har tappat 90 procent av sina medlemmar på 20 år samtidigt som de höjt stödet. Effektivitet någon?

Vi har på statlig, regional och kommunal nivå mindre än 30 000 förtroendevalda och ca 70.000 tjänstemän i chefsposition som påverkar idrotten. Det är först när samtliga av dessa har en god bild av den samhällsnytta idrotten skapar som stödet till idrotten blir relevant.

Dit är det väldigt långt. Det är vare sig politikernas eller tjänstemännens fel. Det är idrottens fel.

Sen är det inte svårt, men det är mycket arbete under lång tid som aldrig får svikta.

Innan jag dör, vilket förhoppningsvis är om minst 20 år så hoppas jag att Fokus har ett nummer med 75 makthavare inom idrotten.