Men så här långt, just precis nu och över helgen kan vi glädjas och innerligt hoppas att de här två gedigna fotbollsarbetarna från mullrik jord i Halland och Östergötland, jag menar Janne Andersson och hans assistent Peter Wettergren, får åka till Ryssland nästa år med sitt landslag. Det skulle i så fall vara en enorm fotbollsbragd.

För Sverige får verkligen gå igenom skärselden med lågorna slickade runt benen för att ta sig ut på andra sidan. 1-0 mot Italien är ingen hållbar ”halvtidsledning” men som ett enskilt resultat mot en av de stora fotbollsnationerna är det vackra siffror.

Det fanns ett helt tydligt övergripande avsikt med den första Play off-matchen på Friends Arena; att inte släppa in mål. Misstagen på hemmaarena är kostsamma. Den där regeln med att ge bortamålen dubbelt värde har väl egentligen spelat ut sin roll men oavsett det; Sverige gjorde en första halvlek mot Italien som måste vara en av de bästa på mycket länge.

Tufft och modigt spel, fin rörelse och bollkontroll, inga onödiga bolltapp, inget slarv, attack högt upp i banan som uppenbart störde den italienska anfallsuppbyggnaden. Den som vill illustrera hur anfall kan vara det bästa försvaret kan med fördel rulla ut inspelningen av den första halvleken på Friends.

Med stolpen som vän

Det svenska försvarsspelet var i det närmast klanderfritt. En enda ouppmärksam sekund kunde blivit ödesdiger men den italienska nicken strök utanför Robin Olsens högra stolpe och - som Honken Holmqvist sa en gång - stolpen var Olsens bästa vän den här kvällen för Darmians klockrena träff i den högra pålen i andra halvleken kunde förändrat förutsättningen fullständigt inför returen på måndag kväll på det som milaneserna kallar La Scala del Calcio - alltså fotbollens svar på operahuset La Scala.

Flott skall det vara. Det må gälla kläderna, bilarna, arkitekturen, maten, spelarfruarna - rör man sig i det italienska landslagets närhet, som jag gjort några gånger, eller för all del besöker deras Casa Italia (mediahuset runt landskamper och mästerskap) så märker man elegansen.

Fotbollen har också sin sparsmakade elegans men i den har man ofta skickligt byggt in både elakheter, fula tricks och teater. Det sistnämnda dramatiska inslaget fick vi några scener ur på Friends, när italienarna i sin frustration gjorde allt för att involvera den turkiske domaren Cakir som bödel i sin dramaturgi och i sina försök att få Markus Berg (som tog en urdum varning och sedan spelat på gränsen) av banan.

Domaren tackade nej till erbjudandet och lät Berg gå fri, primadonnorna fick återvända till logen med oförrättat ärende och jag håller inte med förbundskaptenen Janne Andersson i hans kritik av domaren. En svagare jurist på planen hade kunnat stå Sverige dyrt; jag tycker han var rättvis.

Italien missar aldrig

Betänk att Italien har tagit sig till alla VM-turneringarna efter 1958 (VM i Sverige som de missade). Och kom ihåg att få nationer ser med sådant allvar och arbetar så noggrant med teori och taktisk finslipning som Italien. De kom definitivt inte till Sverige för att underskatta och dansa hem poäng på halvfart.

De gjorde allt vad de kunde men mötte ett Sverige som under Janne Andersson och Klas Ingessons barndomskamrat från Ödeshög, Peter Wettergren, utvecklats och organiserats till ett mycket bättre, stabilare och funktionellare lag än under den senare delen av Zlatan-eran.

Målchanserna var lätt räknade. Italien hade två. Sverige knappast någon. Men tar man chansen när det bjuds och får hjälp av ett italienskt styrben kan man förvirra även en världsmålvakt som min store favorit, den oerhört sympatiske Gianluigi Buffon, snart 40 år. Det var också påtagligt i den här matchen hur Sverige stod upp mot ett erkänt fysiskt starkt lag.

Det svenska segermålet kom till tack vare att Ola Toivonen vann en tuff nickduell med stålmannen Chellini efter ett inkast och styrde bollen till Jakob Johansson, som kom direkt från avbytarbänken och blev svensk matchhjälte. Flyt och slit och mod måste samverka. Då kan det gå.

En mun är hälften av en kyss. Ni märker kanske hur jag försöker tassa runt bland superlativerna så mjukt att det nästan inte märks efter en match som bara är hälften av ett lyckorus, bara en halv biljett till Ryssland och Putins VM nästa år. Det är ju så mycket jobb kvar att göra.

Om Sverige, i kamp med stora VM-länder som Holland, Frankrike och Italien, lyckas ta sig till detta VM är det både sensationellt och fantastiskt.

Men, som sagt; stå stilla i byxorna, det är långt ifrån över.