2-0, hygglig kontroll i alla positioner, turkarna inte särskilt farliga, jäklar Andersson, du håller på att göra det igen.

Och så gick rullgardinen ner, musten rann ur, kraften sinade och hjärnorna slocknade.

2-3 stod det på tavlan. Hur faen gick det till?

Även Janne ställd

Den var en sån kväll då till och med en lugn, sansad och aldrig överilad man som Janne Andersson, vår förbundskapten, kände sig tvingad att gå till botten i sig själv för leta efter förklaringar. Han brukar inte gilla att göra det så där omedelbart efteråt. Inte bortförklaringar, sådant ägnar han sig aldrig åt, men till och med han var så överraskad över ritningarna som sprack, misstagen som gjordes, den till synes trygga (och nödvändiga) segern som rann svenskarna ur händerna, att han tvingade sig till en trolig förklaring.

VM kostade på

Tidigt på säsongen, de europeiska ligorna har just startat, spelarna har inte kommit igång, inte hämtat sig riktigt från den långa ledigheten, inte fått den försäsongsträning de hade behövt.

Kanske fanns felet där. 

Eller så var det den där fantastiska VM-sommaren, ett lag som spelade över varje spelares individuella förmåga, taktiken som satt som en smäck, viljan och arbetskapaciteten som malde ner motståndarna, som till slut krävde sitt. Långa säsonger, många matcher - och nu ännu flera matcher med detta nykomponerade Nations League som vi egentligen inte vet om vi riktigt behöver eller vill ha - och så ovanan för spelare av svensk härkomst att gå så långt i en VM-turnering.

Det kostade på.

Det vi till slut fick bevittna på Friends - där inte ens publiken orkade samlas i anständiga skaror (21.832)  - var den kraftiga baksmällan efter sommarens långa, härliga fotbollsfest.

Och, fy för det illamåendet. När vi trodde att vi mådde så bra.

Slarvigt, sa Jansson

Det är, som sagt, ovanligt att Janne Andersson i direktsända TV-intervjuer direkt efter matcher står, lite handfallen och förvånad, och letar efter orsaker till ett lag som kollapsat. Ännu ovanligare, kanske, att höra så många spelare ta bladet från munnen och kritisera sig själva och laget - rakare och ärligare än kritikerna själva.

Många såg slitna ut, sa Janne.

Vi bjuder på chanserna, tyckte Sebastian Larsson.

Det här var så olikt oss, ansåg Viktor Claesson.

Slarvigt, suckade Pontus Jansson, den resliga tallen som för kvällen ersatte Granen, och såg mest sorgsen ut av dem alla.

Inte att undra på.

Han var på väg att spela till sig ett mer än godkänt betyg som en god ersättare för den tokhyllade (under VM) Andreas Granqvist, och i till syns harmoniskt samspel men kvällens bäste svensk (trots allt) Victor Nilsson-Lindelöf, när den totala kollapsen kom och han själv hamnade mitt i försvarskaoset som bjöd in turkarna att vända en match som de redan tycktes ha förlorat.

Berg och dal

Jag tycker ändå att spelarna var väl självkritiska. Länge såg det ut som en fortsättning på VM. Med samma kontroll, samma organisation, samma kloka aktioner för att hålla motståndarna utanför och borta från de kritiska zonerna. Turkarna startade bäst men skapade inga stora farligheter, svenskarna trevade sig  fram men det såg fint ut med Kiese-Thelin längst däruppe hos den målfattige Berg. Jag tror han vann varenda nickduell, han var stark i närspelet, vann dueller och såg till och med lite raskare ut i benen. Och så målet. Nicken i stolpen och kvick reaktion när han stötte in returen.

Viktor Claesson, en av mina favoriter, med sin högerstyrda stil in från vänster, rappa steg, lurig väg och så ett praktskott. 2-0 stod det. Tre minuter in i andra halvleken. Det hade inte varit fantastiskt, men heller inte dåligt. Vi kände igen oss. Det skall se ut ungefär så här när Sverige spelar. Motståndarna har bollen mest men tillåts inte såra oss och så snor vi den lite då och då och går till attack.

Det behövs naturligtvis en toppforward som gör mål. Berg är inte på sin topp, han är i sin dal. Jovisst, han försvarar bra, han jobbar, han gör sitt i kollektivet. Men det gör ju nästan vilken försvarsspelare som helst var han än sätts på plan.

Marcus Berg är med för att göra mål - och det är inte så många chanser som bjuds - men han gör inga mål. Han har inte riktigt bettet och kvickheten kvar  och han missar sina chanser därför att han förlorar de där sekunder som behövs för att ställa in kroppen för det perfekta avslutet.

Rätt bra kontroll

Så egentligen; Sverige hade rätt bra kontroll, det såg ut som det brukar (och skall) göra, det stod 2-0 efter 48 minuter, alltjämt 2-1 i den 88:e och sådana matcher skall Sverige inte förlora.

Så här finns analyser att göra, tester att utföra, pulsar att ta.

Det här landslaget var inte riktigt fit for fight.

Det lyckades man maskera rätt bra, rätt länge. Tills sanningen kom ifatt. Trötta ben, tröga hjärnor. Sveriges fotbollslandslag har inte den strukturen, att laget kan spela av matcher på teknik, begåvning, elegans. överlägsenhet. Det är blod och svett från start till mål, det är slarvet som måste bort, stegen som måste sättas rätt, tacklingarna som måste vinnas, ytorna som måste täckas, alla hästar hemma i nittio minuter plus tillägg.

Så det frestar på att vara Sverige bland de åtta bästa i världen.

Nu ringde väckarklockan, nu sprack drömmen, nu gick hissen ner i källaren.

Asch, jag får sluta nu att leta rubriker i klichéarkivet.

Sverige-Turkiet 2-3. Punkt slut.

Bokstäver kan förleda. Siffror ljuger aldrig.