Tjurfäktningar är inga vackra föreställningar. Jag har sett några av de bästa, både i Spanien och Mexiko, mest för att ha gjort det, men jag mådde halvt illa efteråt.

Nu också.

Visst kan vi borsta av oss förnedringen och säga att det stod 0-0 i paus, att fotbollens klasskillnad tar sig de här uttrycken, men det finns andra siffror. I bollinnehav vann Spanien första halvleken med 78-22 efter att ha utfört 444 passningar mot Sveriges 111. Jag tror att hörnstatistiken till slut hamnade på 17-1 eller något sådant.

Permanenta Jansson!

Det var alltså en långt utdragen avrättning mot ett lag som gjorde allt det kunde för att försvara sig men som helt saknade förmågan att växla in kampens energi och triumfer mot en skapande process. Det var så där riktigt svenskt obehagligt och obevekligt som det blir när bara ena hjärnhalvan fungerar. Försvar till döds. Det har gjorts många sådana generalsgalna försök genom historien. Nu var det lyckligtvis bara fotboll det handlade om.

Nej, det fanns inte mycket VM-magi från fjol kvar den här kvällen. Hörde att Janne  Andersson hyllade försvarsarbetet i första halvleken, men han måste väl ha sett det vi såg, att så här lågt försvarade sig inte Sverige under VM. Det här var skyttegravskrig av gammal, klassisk modell. Tur då att Sverige hade två Sven Dufva den här kvällen. Robin Olsen i målet som visade ledningen i Roma vilken fantastisk målvakt han är. Fast han måste förbättra sina insparkar. Pontus Jansson var första halvlekens främste utespelare på planen. Han har hjärta, auktoritet, styrka och spänst och jag skulle inte tveka på att nu pensionera den slitne Andreas Granqvist och göra Jansson till landslagets givne mittback vid sidan av Victor Nilsson-Lindelöf. 

Nya, friska grenar

Någon gång måste Andersson ta tag i varje framgångsrik förbundskaptens känslomässigt svåraste jobb; att våga säga adjö till sina favoriter, att ha modet att göra arboristens nödvändiga ympning och göra plats för nya, friska grenar att få växa. Stunden är kommen.

Det hade närmast varit en bragd om Pontus Jansson hade kopierat Glenn Hyséns stormatch från en annan klassisk arena, Wembley, där VM-kvalet 1988 inför VM i Italien 1990 slutade 0-0 mest tack vare en hjältemodig och prickfri insats av Hysén. Nu blev det några olycksaliga ingripanden i ett dittills lyckat försvarsarbete som avgjorde. Man tycka vad man vill om bollar som sparkas upp på armar och orsakar straff - man kan ju för faen inte spela fotboll med armarna fastsurrade runt kroppen - men regeln är som den är och det är bara att beklaga alla lågpannade nätidioter som lastar Sebastian Larsson för detta. Bara ännu ett bevis för att begåvningsreserven i det gamla Sverige ligger i nivå med vattenståndet: ohälsosamt lågt.

Filip Helander var först på bollen i sin duell men träffade lite spanskt kött också, så den straffen måste väl också accepteras. Tillfälligheter? Nej. Det är när tjuren blir trött som den inte kan värja sig. 

Försvararen Berg

Svenskarna tröttades ut till felsteg, bolltapp och övergrepp. Det är ofta så de bästa fotbollspelarna vinner över dem för vilka taktiken, uppoffringen, fysiken, löpningen är det enda motmedlet.

Något spel hade inte Sverige. Laget försvarade för låg, attackerade för lamt och överlämnade alldeles för mycket åt backlinjen. Anfallsspel existerade inte och Janne Anderssons enda förklaring till att Marcus Berg fortsättningsvis skall finnas med i landslagets startuppställning måste vara, att han nu enbart är försvarsspelare. ”Målvakten är den förste anfallsspelaren, centern den förste försvararen”, som fotbollsgeniet Johan Cruyff sa en gång. Men när nu Sverige valde att inte försvara särskilt högt var Berg inte till särskilt stor nytta där heller. Dock - det måste erkännas - gjorde han, mitt i otillräckligheten, en del fina saker, inte minst i samarbete med Robin Quaison, som nu spelat till sig en given plats i laget.

Den gordiska knuten

Alla ropar på Alexander Isak. Jovisst, det behövs verkligen unga, orädda, irrationella spelare i det här kämpalaget. Och visst, i underläget borde Andersson chansat med Isak lite tidigare. Men om nu Andersson skall fortsätta den spelmodell som han hittills fått så mycket beröm för och framgång med är kanske lite veke och duellsvage Isak ingen självklar startspelare ännu. Jag såg honom några (dåliga och temposvaga) matcher i holländska ligan mot andra mittenlag. Där var han bra. Men hur bra är han mot världsklassmotstånd? Ännu har vi inte sett det. Det är bara en nåd att stilla bedja om att Sverige också skall bli ett spelande landslag. Men de som minns svenska försök att spela fotboll på motståndarnas villkor på bortaplan mot världslag vet hur illa det kan sluta. Andersson skall fortsätta operera med sitt koncept. Men han måste lösa den gordiska knuten: hur förvandlar man skickligt försvarsspel till hotande attack. Det är just nu den avgörande frågan.