Vilken underbar blandning det blir med fotboll på högsta nivå, minkuppfödning, fiske, Sverigedemokrater och Sillastryparna på läktaren. Och jag kommer bara att tänka på Sven Bertil Andersson när jag ser den gula tröjan och den vackra fotboll som Mjällby under sin första storhetstid (80-talet) kunde spela på den alltid välskötta och fina Strandvallen.

teknisk och klok fotbollselegant 

”I sagan om Mjällby är han prinsen”, var det någon som skrev om Sven Bertil Andersson, en teknisk och klok fotbollselegant av den där gamla Bobby Charlton-sorten som finns i ett antal upplagor. Sven Bertil Andersson var med om hela den fantastiska resan från division fyra till Allsvenskan med debut mot Kalmar 1980 inför 8 438 åskådar; publikrekord för Strandvallen än idag. Han gjorde 428 matcher i A-laget och var med under åren 1980-1985 då laget åkte hiss mellan Allsvenskan och division två. Brödratrion Andersson, minkfarmarna, var ryggraden i sensationslaget från Blekinge.

Genom åren har militanta veganer och miljöaktivister hjälpts åt att försöka ta död på pälsdjursuppfödningen i Blekinge men det är tydligen ett lika hopplöst företag som att försöka räkna bort Mjällby när man talar svensk elitfotboll.

Färgstark tränare

Det rent geografiska har jag aldrig blivit riktigt klok på när den blekingska fotbollssensationen förts på tal. Laget heter Mjällby, matcherna spelas i Hällevik, kommunen heter Sölvesborg. 

Att det är Chippen Vilhelmssons och Mattias Aspers moderklubbar visste jag förstås men när laget tog sig upp från division ett till Superettan fjol var det väl ingen som trodde på att Allsvenskan skulle vara ett realistiskt mål. I dagens allt krassare värld, med tuffare ekonomiska krav både från spelare och Svenska Fotbollförbundet hade man avskrivit sagoberättarna och bara lyssnat på kalla fakta och realistiska skildringar. Där fanns inte plats för Mjällby.

Då händer det alltså igen och efter att tidigare ha spelat åtta säsonger i Allsvenskan (åkte ur 2014) gör Mjällby AIF come back 2020. Sportchefen Hans Larsson var själv spelare under det glada men svängiga 80-talet, han bär med sig traditionen och tränaren Milos Milojevic är en intressant figur, en serbisk före detta juniorlandsspelare som plötsligt hamnade på Island men sedan fick nys om ett jobb på Mjällbys akademi. En ambitiös, temperamentsfull herre som vet vad han vill och inte räds att tala klartext när spelarna inte gör vad han förväntar sig av dem.

Sillastryparna får sällskap

Han är bara en i raden av färgstarka tränare för klubben: Anders Linderoth, Peter Antoine, Sören Cratz, Peter Swärd, Jan ”Lill-Damma” Matsson bland andra. Milojevic verkar ha en avspänd inställning till tränarlivet, inser jobbets komplexitet, hoppas på det bästa och fruktar det värsta. Så här har han formulerat det: ”Jag planerar som om jag skulle stanna i tio år och arbetar som om jag riskerar att få sparken om en vecka.”

De som följer klubben talar om ett lag som verkligen är ett LAG, där ingen har stjärnstatus, där sammanhållningen är starkt och där tron på möjligheterna aldrig ger vika. Det är inte sällan som Mjällby avgör matcherna, ofta med uddamålet och när slutsignalen börjar närma sig.

Men, Herregud, det bor 1 546 invånare i lilla Hällevik, numera en badort inom Sölvesborgs kommun, men det finns rejält med fotbollsentusiaster i Bromölla och Karlshamn, som hade fina lag förr i tiden, så MAIF-fansen, Sillastryparna, får nog sällskap på läktarna när det blir allsvensk come back nästa år - mot alla odds.

Ny generation tränare

Allsvenskan står nu inför ett raffinerat trefrontslag mellan Djurgården (som klarar sig med oavgjort i Norrköping), Malmö och Hammarby. Tre lag med nästan likvärdig målskillnad om nu den skulle avgöra. 

Det är knivhårt också i botten. Det finns tränarkarriärer som kan ta en ny vändning när den här veckan är slut.

Jag skall vänta med min totala sammanfattning och betygsättning av Allsvenskan till på lördag men ett kan sägas nu; den nya generationen allsvenska tränare har definitivt blickarna utanför Sveriges gränser när de formar sin filosofi. 

Vi ser inget grovt förenklat, trögt, tåligt slitande svenskt spel och heller inget självöverskattande försök att leka Barcelona. De flesta söker den optimala balansen mellan konstruktiv fotboll och defensiv organisation. Flexibilitet, omställning, bollande mellan sifferkombinationerna, förändringar under match. Det är väl utbildade, ambitiöst utvecklade och internationellt nyfikna tränare som gör den allsvenska fotbollen klart sevärd långt ner i bottenträsket. 

Måste låna åtta tv-apparater

Det finns inte längre några riktigt usla matcher. Jag nämner gärna Stefan Billborn i Hammarby som varit det roligaste laget att titta på i år, kumpanerna Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf (från Hammarby och AIK) som kan ge Djurgården guldet, Jens Gustavsson hos IFK Norrköping, Poya Asbaghi som överraskat stort med ett piggt IFK Göteborg i år, Tony Gustafsson i Sundsvall och Olof Mellberg i Helsingborg, Jimmy Thelin hos Elfsborg med flera. 

Jag har sett mycket fotboll i år, på gränsen till missbruk, och haft utbyte av de allra flesta matcherna.

Nu skall jag låna upp åtta TV-apparater till på lördag och sedan får jag väl kontakta nätakuten för hjälp med abstinensen.