Vi kan dagligen läsa om kommuner som drar in varm mat på äldreboende, och om hur nästan alla kommuner minskar på personal i grundskolan och att elevassistenter väljs bort på grund av resursbrist.

Och vi har stora kommunala åtagande för migration och integration som det saknas pengar till.

Lång lista på andra önskemål

Det finns en lång lista på kommunala åtagande som är fastlagda i lag som kommer före att bygga nya breddanläggningar. Vi vet sedan gammalt att kulturen är väsentligt duktigare på att lobba igenom sina förslag om investeringar i kulturbudgeten än vad idrotten är.

Mängden kommuner som går back ökar i en skrämmande hastighet och kombinationen av Migration, integration och ökad andel äldre i befolkningen innebär att situationen kommer att förvärras över tid.

En tillkommande problematik är att det kommunala utjämningssystemet gör att byggrätter som ligger utanför utjämningssystemet är den enda resultatregulatorn för många kommuner. 

En fotbollsplan kan ha ett värde på miljardnivå som byggrätter och kommunen har då inte råd att bygga fotbollsplanen.  

RF har gjort ett gediget arbete med att få politiker att förstå vikten av anläggningar men verkligheten i form av dålig kommunal ekonomi gör att det är svårt att få gehör i form nya anläggningar.

Hellre privata aktörer

Det nyckeltal som finns är ungefär 5 miljarder per år som används till att bygga och renovera hallar och anläggningar. Än har den summan inte börjat minska, men den borde ha ökat utifrån vår befolkningstillväxt och anläggningsbristen är reell.

Nu har vi ingen brist på kapital i vårt land.  Nollräntesamhället gör att det finns obegränsat med kapital att tillgå. Finns det ett lönsamt fastighetsprojekt och en seriös aktör så finns pengar att låna.

Vi har många tecken på anläggningar som byggs och ägs av privata aktörer som sedan hyrs av kommunen. Det är en bra modell men den bygger ofta på att kommunen ger bort byggrätter, dvs det man sparar på gungorna gör man av med på karusellen.

Det primära skälet till att vi inte har fler företag som vill bygga och driva idrottsanläggningar för breddidrott är 51-procentregeln. Ett privat bolag som bedriver idrottsverksamhet får inte vara ansluten till ett förbund eller få tillgång till de generella idrottsstöden som lokalt aktivitetsstöd. 

Egna driftbolag

Med anläggningsbristen som det största enskilda problemet är det min bedömning att vi bör ta fram en associationsrätt för privata aktörer enligt samma modell som golfen använt i över 30 år med mångmiljardinvesteringar i anläggningar av privata aktörer som konsekvens.

Professionalisering av idrotten gör att även ideella föreningar i ökande utsträckning sköts och drivs av anställda tjänstemän, skillnaden mellan en kommersiell och ideell aktör minskar hela tiden.

Att investera de ca 50 miljoner som en hall för gymnastik, innebandy, basket, handboll innebär idag att det måste finnas en årlig intäkt på 2-3,5 miljoner för att hantera räntor, avskrivningar och underhåll. 

Då är det naturligt att man vill ha bästa professionella drift av anläggningen som ger högsta möjliga beläggning. Det krävs ett driftsbolag som utöver egen verksamhet även samverkar med ett antal föreningar och den vägen säkerställer lönsamhet. Något som idag är omöjligt på grund av 51-procentregeln som gör att den som satsar kapitalet måste göra sig av med makten i bolaget.

Vi vet också att de privat byggda hallarna är 20-40 procent billigare än vid kommunal byggnad. Samma mängd årliga investeringar ger fler anläggningar vid privat byggande.

Det är 2019. Utifrån både samhällets behov och idrottens behov av att få fler som idrottar och idrottar livslångt kan vi inte ha en förlegad regel där organisationsform är det viktigaste. Vi behöver finna nya pengar till anläggningar. De finns inte hos kommunerna.