Idrottsåret 2019. 

Vi hade ett Riksidrottsmöte som egentligen inte påverkade så mycket. Beslut om könskvotering till förbundsstyrelser hör till avdelningen sminka en gris, dvs ett beslut som inte har någon effekt på jämställdheten inom idrotten utan är politiskt korrekt och gör att alla närvarande kan känna sig som goda människor. 

Fotbollens stora inkomster

Elitfotbollen hade ytterligare ett år med stora nya inkomster inom sponsring med avtalet med Unibet som det största. Viktigare än så var att man kunde befästa publiksiffrorna och fick högre snittpriser för sina biljetter.

Även hockeyn har haft ett bra år ekonomiskt och publikmässigt. 

Det här är viktigt. En starkt ökande konkurrens om människors fritid gör att det krävs mer och mer arbete för att få publiken att komma. Här är digitaliseringen självfallet en stark faktor, både som konkurrens om människors fritid och som verktyg för den kommersiella idrottens förmåga att locka människor.

Det mest korkade beslutet

RIM sa ”kanske” till Friskis&Svettis vilket jag upplevde som det mest korkade beslutet på mötet. Hade delegaterna förstått och accepterat strategi 2025 som de alla påstår sig ha gjort kan man inte säga nej till Friskis som skulle levererat en halv miljon vuxna idrottare. Något som egentligen bara golfen klarar av.

Zlatans köp eller gåva av aktier i det bolag som äger 47 procent av Hammarby fotboll blev en jättesnackis och Zlatanstatyn i Malmö har vandaliserats två gånger sedan dess. Trist när så sker. I synnerhet med att den påverkan han får av att äga aktier i ett bolag som äger 47 procent i Hammarby får ses som lika med noll. Jag gissar (vet inte) att AEG gav Zlatan aktierna i en förhoppning att de då kunde få ett värde. 

Polisens agerande med den så kallade villkorstrappan har skapat en konflikt inte bara mellan supportrar och polisen utan även mellan klubbarna och polisen. Polisens agerande saknar helt faktagrund och skadar åtta års framgångsrikt arbete med att skapa färre ordningsstörningar på fotbollen. 

Trist med polisens agerande

Polisen har agerat lika kontraproduktivt när det gäller jägarna med nya regelverk. Det enda polisen inte lyckats med är sitt egentliga uppdrag att bevara sitt våldsmonopol och ge oss trygghet från gängskjutningar. Ett samhälle där polisen saknar förmåga och är dysfunktionell är ett farligt samhälle.

Ledamöter i 20 000 idrottsföreningars styrelser har blivit lite äldre som genomsnittlig ålder och de sitter som ledamöter lite kortare tid. Det är också något färre som går på årsmöten eller engagerar sig i föreningen. 

Den här utvecklingen har pågått i 30 år, så det är som det är och det blir som det blir för att citera 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Vid en given tidpunkt om 20-40 år så slutar föreningslivet fungera om vi inte skapar attraktivitet.

2019 blev året då idrotten åter mörkade, duckade för eller struntade i problemet med hedersförtryck. SvFF med Sevana som ansvarig med tydligt stöd från generalsekreterare Håkan Sjöstrand och ordförande Karl-Erik Nilsson är undantaget. Jag blir varm i själen när jag ser att de har definierat problemen och agerar. Här är jag försiktigt uttryckt besviken på RF som verkar ha snöat in på det postmodernistiska identitetspolitiska resonemanget att vi måste förstå att kulturen gör det ok att förtrycka tjejer eller vad de nu försöker säga.

Idrotten måste bli bättre opinionsbildare

Det är också året där simförbundets ordförande tvingades bort för att hon agerade mot hedersförtrycket. Det är identitetspolitikens och mörkermakternas sämsta ögonblick inom svensk idrott under 2019. 

Sen är det tyvärr så trist att RF inte är sämre än samhället som helhet på det här området. Flickor i den här kulturen ses som vuxna från de får mens, dvs idag 10-13 år gamla så tvingas flickorna ”sluta leka basket, hon är kvinna nu”. Upp emot 200 000 flickor kan vara utsatta. 

Samhällsförändringar ökar i både volym och hastighet och det skapar nya idrotter som växer och gamla som dör. Min enkla slutsats är att idrottens mål om snabbare, högre, längre bör gälla även inom fördelningen av medel från staten till idrotten. 

På området opinionsbildning så tappar idrotten även 2019 mot ”konkurrenterna” som kulturen. När det gäller andelen av bidragen till kultur och civilsamhälle tappar idrotten också. Här finns en negativ långsiktig trend som måste brytas.

På det politiska området så lider idrotten av att partierna är eniga, avsaknad av konfliktytor politiskt får tyvärr den trista konsekvensen att idrotten inte lyfts fram.

Nya anläggningar ett livsvillkor

På det stora anläggningsområdet finns en motstridig situation där det finns en ökande acceptans för behovet av fler anläggningar samtidigt som den ekonomiska situationen i kommunerna är sämre med rent fruktansvärda prognoser framåt. 

Här har vi inte kommit en meter när det gäller att finna metoder hur vi kan få det privata kapitalet att kunna investera i breddanläggningar. Ett hopp är att den s.k. butiksdöden och därmed väsentligt lägre priser på fastigheter kan vara en modell för att finna nya lokaler för idrotten. Men ingenting har blivit bättre under 2019. 

När Valdermarsviks kommun nu försöker sälja ishallen för 5,4 miljoner, dvs långt under byggkostnaden för att klara sin budget har vi fått en symbol för hur illa det är.

2019 är också året då Strategi 2025 kom ett år närmare det misslyckande som varit förutbestämt sedan den skrevs och beslutades för sex år sedan. Rektangeln kommer i och förty att finnas men utanför den del av idrotten som är ansluten till RF. Det blir den kommersiella marknaden som tjänar pengar på att vi vuxna idrottar. 

Skrota 51-procentregeln!

Bara omsättningen från försäljning av tävlingscyklar är tiofalt högre cykelförbundets omsättning och trots att antalet som tränar cykling mångdubblas så har cykelförbundet inte ökat. Min lösning är att man skrotar 51-procentregeln och associerar kommersiella aktörer till idrotten enligt den framgångsrika och väl fungerande modell golfen använt i över 30 år nu. Då kan man lyckas med Strategi 2025, men bara då.

Men på det idrottspolitiska området får 2019 ses som ett relativt bortkastat år. För den kommersiella idrotten fortsätter trenden med att en ökande andel av medlen hamnar hos de största sporterna på den högsta nivån. Det är en gammal global trend som hela tiden förvärras. 

Som litet glest befolkat land har vi ingenting att sätta emot. Här får vi glädjas åt det ovan nämnda med framgångar för elitfotboll och SHL. 

För att så sammanfatta idrottsåret 2019 så väljer jag Stig Johanssons dikt Förlusten med diktraden ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”

Gott nytt 2020