Alla har rätt. Problemet är att de ser idrottsrörelsen som ansvariga och det är en gravt felaktig analys på samma nivå som de analyser alkemisterna använde i sina försök att göra guld av jord.

När Idrottsministern säger att idrottsrörelsen måste agera så befinner hon sig i samma läge som när Trump säger att mexikaner är USA:s största problem.

Klara och kända skäl

Det är så här:

Barn till nyanlända föräldrar, till de föräldrar med de lägsta inkomsterna och de med lägst utbildningsnivå idrottar påföreningsnivå i väsentligt lägre utsträckning än andra.

Det beror på två huvudsakliga skäl.

1: Man har inte råd med barnens idrott.

2: Man har inte kunskap om vad idrotten ger barnen och prioriterar inte den utgiften av det skälet.

Hur stor del som är problem 2 relativt problem 1 vet ingen.

Lägg på hedersförtryck, missbruksproblem, brist på bil, trångboende, annan kultur med mera så inser alla att vi har ett växande bekymmer. Tillkommande är konkurrensen om barn och ungdomars fritid. 

Det krävs mer och mer av idrotten för att attrahera ungdomar liksom att få dem att stanna kvar. Konkurrensen är mördande från digitala aktörer, från kommersiella aktörer och från 12-13 års ålder också från hormoner.

Politikernas eget fel

Det största problemet är dock brist på anläggningar. Det problemet äger de nationella politikerna till fullo. Här kan de inte skylla på någon. Det är de och bara de som ökat kostnaderna för kommuner i så stor utsträckning att kommunerna får problem att finansiera nya anläggningar.

Kostnadsökningarna inom idrotten beror dels på minskat ideellt engagemang, dvs det är nödvändigt med fler dyra anställda i föreningarna som bland annat är en konsekvens av att politikerna la ner föreningsdemokratin inom politiken och gjorde sig av med 90 procent av sina medlemmar. 

En annan stor del av kostnadsökningar är pålagor från politiker. De har fördyrat våra barns idrottande med ökande krav. 

Sen är ju allt relativt. Jämför vi idrott med kulturen så upptäcker vi att idrotten är väsentligt mycket bättre att locka människor med låga inkomster och utanförskap än vad kulturen är. Detta trots att kulturen har väsentligt större samhällsstöd. 

Det är en medelålders medelklass och överklass som i första hand konsumerar den subventionerade kulturen. Här är segregationen väsentligt värre än inom idrotten och attraktionskraften bedrövlig. 

Jag har inte sett kultur och idrottsministern skälla ut kulturen.

Känd vardag sedan länge

Sen agerar många föreningar klubbar föredömligt med program i förorter för fotboll, innebandy med flera sporter. Näringslivet är sponsorer och betalar avgifter för de som inte har råd. 

Hela den här problematiken är vardag för idrotten sedan +tio år. Det är bara Expressen och politiker som inte förstått det förrän nu.

Enda förslaget till lösning jag har sett var Alliansregering som 2010 tog fram ett stöd på 64 miljoner kronor per år i två år för att som man då skrev ”Barn till föräldrar i utanförskap kan få hjälp med träningsavgifter”. Det fungerade inte. Nu ser jag inga förslag på lösningar i de artiklar som kommer. 

Med den stora segregationen så kan jag se en lösning där idrotten blir uppdragstagare för verksamhet i utsatta områden om säkerheten kan garanteras. Att finna en modell som inte leder till skambeläggning med riktade stödåtgärder utan att det drar iväg i byråkrati är inte enkelt. 

Idrotten är också segregerad. Segling, utförsåkning, ridning, Ishockey får ses som dyra idrotter för ungdomar, i synnerhet om man närmar sig elitsatsningar. Innebandy, gymnastik, fotboll, basket och flera andra får ses som billiga. 

Jag har mina förslag

För att då föreslå lösningar som ingen annan gör så ser jag följande.

• Ett statligt anläggningsstöd till kommuner som utbetalas mot lägre hyror för idrottsföreningar vore en modell som jag tror är enkel att hantera administrativt och skulle sänka priset för idrott rätt ordentligt. 

• Samordning av anläggningar och andra än kommunala byggherrar kan sänka kostnaden per anläggning med 30 procent dessutom. 

• Ta bort friskvårdsavdraget som idag kostar 1,5-2 miljarder, ingen vet. Det används av den välmående medelklassen som mig och hustrun som skulle tränat i alla fall eller betalas som årskort till kommersiella gym som bara används i januari. 

• Lägg de pengarna på idrottscheckar till alla barn och ungdomar i familjer med socialbidrag eller inkomster under 200 000 kronor samt på uppdragsverksamhet i utsatta områden där staten betalar föreningar för att driva verksamheten.

• Gör en ordentlig genomgång av stödet till övriga delar av civilsamhället. Här slösas miljarder bort på projekt som bara syftat till att försörja de individer som ansökt. Ofta med motsatta intressen än samhället som grund även om de använd alla fina värdeord i sin ansökan. 

• Använd den besparingen för att köpa mer tjänster av idrotten som syftar till fler i träning. Glöm inte de vuxna kvinnorna, nyanlända eller svenskar med låg utbildning, låg eller ingen inkomst. De blir en explosion i form av kostnader för sjukvård och äldrevård i framtiden.

Men politiker som försöker göra samhällsproblem till idrottens problem kommer inte respekteras av idrottsrörelsen. Vi kan inte hamna i ett läge där vår största folkrörelse tappar förtroende för våra valda företrädare, men det verkar vara dit som Idrottsminister Amanda Lind är på väg.