2-1 till grekerna, inte alls oförtjänt. En tung förlust, kanske till och med en helt onödig förlust. Sverige hade skaffat sig ett drömläge, skulle till och med kunna spela sig till så många poäng att man hade råd att förlora bortamatchen mot Spanien.

Men laget tappade nästan allt det man hade mot spanjorerna då presspelet satt klockrent, aggressiviteten var löddrande, bollerövringarna många och kontringsspelet det bästa under Janne Anderssons tid som förbundskapten.

Nu såg det halvhjärtat ut, ingen samhandling, borttappade bollar och de två superstjärnorna i matchen mot Spanien - Kulusevski och Isak - de var inte närvarande, inte tajmade som då. En lite oförklarlig förvandling kanske, men det var en annan match - det visste alla att de skulle bli - och en annan typ av motståndare att hantera.

Nära succédebut

Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Albin Ekdahl drar sällan de stora rubrikerna till sig, han glänser inte i de avgörande momenten, han gör aldrig några mål; men det var hans aggressivitet, hans förmåga att stoppa upp motståndare, skaffa frisparkar, erövra bollar, som saknades den här matchen.

Att Isak och Kulusevski inte kom till sin rätt i den här matchen förklara dels av Sveriges oförmåga att ta initiativ i matchen, att Grekland är ett defensivare lag. Sveriges toppforwards firar normalt sina stora triumfer i kontringsspelet. Ett kontringsspel som inte existerade inte i den här matchen. Det gör det inte mot lägre försvar.

Grekerna hade alltför lätt att spela igenom det svenska mittfältet och även om det kunde blivit så, att den unge Bolognaspelaren och supertalangen Mattias Svanberg kunde slutat den här matchen som en sagolik matchhjälte med två av matchens finaste skott, ett i ribban, så var det det defensiva mittfältsspelet som inte fungerade i den här matchen. Kanske ångrar Janne Andersson sitt val idag - det säger han förstås inte - för om han ville ha full utväxling också i den här matchen på de två toppforwards som glänste mot Spanien, så måste han ha spelare som stoppar upp motståndarna, krigar till sig bollar och vänder på spelet.

Inga mittfältskrigare

Varken Mattias Svanberg eller Kristoffer Olsson är i grunden den typen av fighters. Det är två snitsiga, konstruktiva, tekniska och finurliga spelare som kan sätta liv i ett lag, hota med inspel och befrukta anfallsspelet. Kanske borde Andersson valt slitvargar på mitten. Kanske Viktor Claesson.

Nu blev trycket mot backlinjen för hårt, det såg lite osäkert ut från början och den här gången var de tidigare så prickfria Victor Nilsson-Lindelöf och Filip Helander inblandade i båda de grekiska målen.

Det går att prata om otur, ett par träffar i målramen kunde lika gärna varit mål, men dylika analyser är sällan fruktbara. Sverige gjorde helt enkelt ingen bra match, laget höll inte ihop, Emil Forsberg försökte och är ju den svenske nyckelspelare som kan öppna upp motståndarna och förbereda de avgörande stötarna för lagkamraterna. Men varken Kulusevski eller Isak är bra med ryggen mot mål. Det var på något vis ett litet taktiskt debacle vi fick skåda mot en fond av nästan tomma läktare i Aten. Fotbollen är skakig i Grekland, poängförlusten mot Kosovo hade kört laget i botten, men bitna hundar försvarar sig så länge raggen växer och för Grekland var det, mycket oväntat, Sverige som öppnade möjligheter för landet att blanda sig i striden om de två VM-platserna.

Taktiskt förändringar

Sverige har massor av fina fotbollstalanger men den här kvällen satt man och tänkte på vad som hade skett med Lustig, Sebastian Larsson och Ekdahl i laget. Lirare måste alltid mixas med krigare. Viljan fanns där säkert men förmågan räckte inte till. Det var en match som Sverige skulle föra men det klarade man inte av.

Om Janne Andersson skall ställa om sitt lag för att tillgodogöra sig ett lite nytt och mera offensivt spelarmaterial måste han kanske också göra taktiska förändringar. Kanske skulle en fembackslinje, med snabba wingbacks passa bättre och vad gäller debutanten från start, Mattias Svanberg, så skulle han vara idealisk som den offensive av tre mittfältare med närhet till toppforwards och med större möjligheter att utnyttja sin säregna och eminenta skotteknik.

Nu som vi skulle sola oss i en evig sommar, nu blir det en lång och plågsam höst.

- - -

PS. Inget träningsläger i Qatar i vår. En enorm prestigeförlust för de styrande herrarna, ordföranden Karl-Erik Nilsson och generalsekreteraren Håkan Sjöstrand, i förbundskansliet i Solna. Dagen innan försvarade Sjöstrand resan till Qatar, dagen efter fick han med svansen mellan benen krypa till korset sedan de svenska elitklubbarna klart deklarerat att de inte ville skicka sina spelare till emiratet vid Persiska viken. Borde man inte förankrat den frågan hos klubbarna först? Och hur illa låter inte ledningens förklaring till att det är bra att komma till VM-landet och känna på atmosfären när det inte alls är vårlägrets allsvenska spelare som skall representera Sverige i VM. Om vi nu alls kommer dit efter det snöpliga bakslaget i Aten.