Sverige har förlorat tre landskamper av fyra i denna till mästerskap upphöjda träningsturnering som kallas Nations League. Två av dem mot Norge. Det är möjligen extra genant men det finns också en bister sanning att hacka i sig; 

Just nu har både Danmark och Norge bättre fotbollslandslag än Sverige. 

Så summan av kardemumman just nu är att det svenska landslag som skulle närma sig det stora Europa nu inte ens det mest framträdande laget i Norden.

Bad om förståelse

Där brukar Sverige regera. Inte främst genom att imponera med fantastisk fotboll men genom att hålla ihop sitt lag, försvara sig resolut, kämpa som galningar, stjäla bollar på mittfältet och vinna viktiga och avgörande matcher.

Nu kommer frågorna. Det vet Janne Andersson. Har har genomfört sitt experiment, det kan vi inte klandra honom för, han har gjort det för att han just för tillfället förfogar över flera offensiva spelare och han har velat få ut mera av det som Dejan Kulusevski, Alexander, Isak, Anthony Elanga, Robin Quaison och Emil Forsberg har i sig. Det har inte lyckats. 

Janne bad visserligen om förståelse, han har försökt få oss att acceptera att en förändring av spelstil tar tid att implementera. Men han, såväl som som vi, inser förstås att det inte har lyckats.

Han har haft problem. Och lite otur. När denna viktiga riktningsförändring skulle genomföras blev han drabbad av otaliga skador och återbud, han fick kalla in spelare som många säkert aldrig hört talas om och de som skulle bära laget som en bro över mörka vatten varv slitna av mycket matchande, i slutet av långa säsonger och med en lockande och välförtjänt semester bakom knuten.

Det blev inget riktigt rättvist test. För om man ser det kallt; experimentet var inte så dramatiskt som det kan tyckas. Försvarsspelet skulle fungera som det brukar när Sverige gör bra landskamper. 

Och de offensiva pjäserna som nu skulle ges större utrymme och bättre understöd skulle få spela i roller som de har och känner sig hemma med från sina klubbar. 

Det borde ha fungerat bättre. Men det går inte att komma ifrån; hur man än resonerar, och när vi tittar tillbaka i historien, så är det det gamla gamla trygga 4-4-2-konceptet som Sverige skördat sina framgångar, överraskat mot stora nationer och tagit sig till mästerskapen.

Jannes nya bryderi

Klart att Janne har ett värre bryderi än hittills i sin roll som svensk förbundskapten. Resultaten går säkert att svälja även för Janne som anser att varje landskamp är lika viktig i vilket sammanhang den än ingår.

De framflyttade positionerna, ambitionerna att ge mera frihet och större utrymme åt de offensiva spelarna har inte gett resultat.

Det måste analyseras. Är det värt att fortsatta på den nyligen inslagna linjen, eller blir det återgång till det gamla när det drar ihop sig till EM-kval och matcherna måste vinnas?

Det finns sekvenser i det svenska spelet då det ser intressant och spännande ut, chanser skapas, men det är för obeslutsamt och slarvigt när de avgörande stötarna skall sättas in.

När Sverige varit som bäst under Janne Anderssons tid som förbundskapten har där funnits en större beslutsamhet i detaljerna, färre misstag, färre tappade bollar, flera intensiva bollerövrare på mittfältet och, naturligtvis, en backlinje med de allra bästa. 

Nu har det varit många olyckliga omständigheter som gjort att de här experimenten inte riktigt kan värderas. 

Den enda möjligheten för Sverige att lyckas med en förändrad spelmodell är att det gamla klassiska, svenska försvarsspelet måste fungera.

Många röster kommer säkert att höjas för att Sverige skall återgå till det gamla. Jag håller inte med. Svensk fotboll måste anpassa sig till de spelare man har. 

Det kan inte vara rätt att offensivt lagda spelare skall ägna huvuddelen av av sin tid på planen åt att bara springa och ägna sig åt försvarsspel. Det ger bara trötta och oskärpa spelare i de positioner och de lägen där matcher avgöras.

Turbulens utan like

Jag tycker att den här nya stilen, förändringen av taktikens sifferkombinationer, kommenterats lite för dramatiskt. Att låta spelarna försvara sig som de brukar och anfallarna anpassa sig till de spel de kan bäst kan inte vara en omöjlig operation.

Och vi måste inse de faktiska förhållandena; det har varit en turbulens utan all like i truppen; skador, återbud, ständiga förändringar i backlinjen. 

Men en sak är klar; Sverige har tidigare varit bra därför att försvarsspelet på mittfältet varit starkt. Mot lag med världsspelare kan man inte förlita sig på en försvarsmur; det måste göras ett jättejobb av starka, energiska, outtröttliga defensiva mittfältare som tacklar, skär av fiendelinjerna, stjäl bollar och gör livet till ett helvete för anfallsbyggarna. 

Albin Ekdahl har saknats precis så som kon saknas när båset är tomt. Han behövs och när hans tid är förbi - vilket inte är så avlägset - måste nya krafter in som mjölkar kraft och must ur motståndarna och kreatörer som tar vid, så att de där lössläppta kalvarna längst fram skall få kesa som vid det värsta kosläpp.

Det är smörjmedlet mellan lagdelarna som måste till, det är slarvet som måste bort, det är de små, små detaljerna som gör det, precis som geniet Povel Ramel (100 år i år) sjöng en gång för länge sedan.

Norges svar på Zlatan

Sverige  gör  just nu för lite mål på sina chanser, släpper inte för många utan att motståndarna behöver anstränga sig tillräckligt.

Det skall bli spännande att följa utvecklingen. Både lagkaptenen Emil Forsberg och kapten Andersson själv är nog rätt överens om att den nya vägen är tillräckligt lockande och spännande för att de skall vandra vidare på den.

Om experimentet fått utföras med full besättning på försvar och mittfält tror jag att det sett annorlunda ut.

Och vi måste väl också erkänna, just efter 2-3-förlusten mot Norge: vårt grannland har just en forward av absolut internationell toppklass. Erling Braut Haaland, hittills i Dortmund, till hösten i Manchester City, där han får Kevin det Bruyne som servitör, betyder just nu för Norge lika mycket som Zlatan under sin storhetstid betydde för Sverige. Hur spelet än ser ut finns chansen att vinna.

Sveriges forwards just nu lever inte riktigt upp till förväntningarna.

Andersson får ägna de första semesterdagarna åt matchrepriser och överläggningar, självrannsakan och analyser.

Just nu kan vi bara önska honom lite tur, friska spelare, god sömn och en trevlig semester. Och modet att fortsätta.