Det är möjligt att det hade varit bra att åka till VM och studera åt vilka håll den internationella fotbollen utvecklas, men det finns TV. Och redan nu kan han sätta sig ner och titta på andra matcher för att se att någonting sker som svenskarna inte riktigt hänger med i. 

Det påminner en del om damfotbollen i somras där det var alldeles uppenbart att länder som Tyskland, England, Frankrike och Spanien sprungit ifrån Sverige.

Total hjälplöshet

Janne hade förstås gärna velat åka till Qatar, alla moraliska aspekter hade ju fått stå tillbaka om Sverige varit kvalificerat för VM.

Men Sverige får inte vara med i VM och inget bakslag är större än det för en svensk förbundskapten. Och efter att ha sett den totala hjälplösheten i 1-4-matchen mot Serbien känns det på sätt och vi skönt att Sverige inte behöver exponera sina tillkortakommanden inför hela världen.

Sverige missade VM, Sverige åkte ut mot Ukraina i EM och Sverige har förlorat sju av de tio senaste matcherna och håller just nu på att ramla ur B-gruppen i den här märkliga mästerskapskonstruktionen som kallas Nations League. Vid kan kalla det träningsmatcher på allvar men med så mycket allvar ändå att man kan tappa seedningspositioner och få ett svårare EM-kval nästa gång det bär till.

Sverige skulle tillbaka till grunderna i den här matchen nere i Serbien. Spelarna gillade det, de tycktes samstämmigt mena att experimentstadiet (som ändå inte var så dramatiskt) var överståndet. De kände sig trygga med att återgå till den gamla svenska stabiliteten, den som handlar om att stå i vägen, irritera, tackla, skära av bollbanor, plocka bollar av motståndarna, gillra fällor, bygga murar.

Svenskarna lättsårade

Det gick inte alls. Det såg faktiskt inte ett dugg ut som någon återgång till det gamla. Redan Janne Anderssons startuppställning aviserade att, ”nu har vi en massa offensivt inriktade spelare i landslaget, så då kör vi på det.”

Serberna drog igenom det svenska mittfältet lika enkelt som det är att smuggla knark över Öresundsbron. Inte en tullare i sikte. 

Erik Hamrén, om ni minns, trodde också i ett av sina mera ystra ögonblick att Sverige skulle kunna spela fotboll som Barcelona men det gick åt helvete. Som mycket annat under Hamréns tid. Janne Andersson och hans trogne vapendragare Peter Wettergren tittade ut över sin spelartrupp för något år sedan och insåg att många defensiva pjäser hade checkat ut och att de offensiva talangerna dominerade. Alltså; vi måste förändra vårt spel så att vi kan få ut maximalt av spelare som Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Robin Quaison med flera. Det gick inte bra. Utan ett trygghetssystem blev svenskarna för lättsårade. Alltså; åter till det gamla, genuina svenska ”tråkspelet”. Lättare sagt än gjort. Ett helt försvar hade ”muckat” sedan sist och när matchen startade nere i Belgrad kom Sverige ut med innermittfältare som Jens Cajuste och Mattias Svanberg. Spännande gossar, fina spelare. Men båda framåtlutade. Inga destruktiva söndrande råskinn, inget aggressivt Albin-Ekdahl-jobb på mittfältet, det blev naivt och lättfångat och när byten gjordes kom Kristoffer Olsson in, en underbar liten fotbollsspelare, men inte heller han hör till grovarbetarskrået. 

Danskarna mycket bättre

Det är det stora problemet just nu för Janne Andersson och hans stab; att han måste ihop en backlinje som fungerar, en taktik som håller, ett arbetsschema och befattningsbeskrivning för mittfältare där de lättfotade icke göra sig besvär. 

Det är blod, svett och tårar som måste prioriteras. Och så en adapter som förvandlar svetten till genialitet så att också de offensiva pjäserna får det understöd som krävs. Jag tyckte Viktor Gyökeres såg spännande ut, där finns Kulusevski, Alexander Isak, Anthony Elanga. Men de behöver alla en stenhårt jobbande, fullt fungerande servicestab.

Sverige kan inte som Danmark bjuda upp de bästa länderna till dans på lika villkor. Jag såg Danmark och Kroatien spela en alldeles underbar match häromkvällen; högt tempo, fantastiskt passningsspel, helgjutet, rejält över hela planen. Danmark skall till VM, Danmark spelade semifinal i EM och när man ser laget spela är det en helt annan nivå än den svenska. Danska talanger är mognare, redan färdiga att ta ordinarie platser i bra lag utomlands. Sverige brister i just det avseendet,

Inte bara Janne Andersson utan hela Fotbollförbundets organisation borde inse att det var varningsklockorna som ringde på serbisk mark. Och handla därefter.