Han sargades på isen under17 säsonger i NHL, varav 16 i Toronto. Hans vägran att ge upp gav honom ikonstatus och kampviljan lyser igenom i hans sargade ansikte när Avicii Arena färgas av tårar.

Han var 100-årsfirandets hjärta, och stora symbol för vad ishockeyn står för; vilja, kamp, glädje, men också kamratskap och omtanke om sina med – och motspelare.

”Tidernas ögonblick” givet

När svenska folkets val, utmärkelsen ”tidernas ögonblick”, landade på Kiruna-sonen fullbordades betydelsen av hans hockeygärning. Han försökte forma sina nävar till ett hjärta, en kärleksförklaring, inte bara till publiken i arenan utan till hela idrotts-Sverige.

Den över fem minuter långa ovationen i Air Canada Center, vid presentationen  av första uppställningen inför Sverige-USA i öppningsmatchen av Canada Cup 1976, ger ännu gåshud. Först då förstod vi hockeyälskare vad nummer 21 hade för förhållande till sin ishockey. Präglad av vilja och att aldrig med en tum vika ned sig, även om motståndet tyckets övermäktigt.

Börje belönades med tre priser, ”tidernas ögonblick”, en plats i tidernas all star-lag med Nicklas Lidström, Detroit giganten som partner samt NHL-organisationen hederpris, en tavla med uppklistrade matchprotokoll från Börjes första och sista match i NHL. Prisutdelare var ligans andre man, Bill Daily.

Öppnade vägen för svenskar

På jumbotronen skickade Darryl Sittler, lagkapten i Toronto, en personlig hälsning.  Vid sin sida under kvällen hade Börje familjen, med fru Pia i spetsen. Här syntes också hans äldre bror Stig ”Stigge” Salming, Kiruna-fostrad även han och först att värvas till Brynäs, och den som tog hand om Börje när hans flyttlass anlände.

Börjes betydelse för svenska spelares anseende i NHL poängterades starkt av Nicklas Lindström. Börjes, och Inge Hammarströms entré, var startskott för den utvandring av spelare som då påbörjades, och nu årligen omfattar cirka 100 spelare.

Jag tycker att galans regissörer borde ha tittat ännu längre bak i historien – det var trots allt ishockeyns 100 år som skulle belysas. Ulf Sterner var första europé  med fyra NHL-matcher för New York Rangers säsongen 1964-65. Han fick på galan nöja sig med eftersnack med Mats Nyström i ”Hockeykväll”.

Legendaren Sven Tumba (1931-2011) tre VM-guld (1953,1957,1962) och den som tog ishockeyn till folkhemmet representerades av sonen Tommie ”Pigge” Tumba i en kort-kort intervju. Målvaktshjälten Leif ”Honken” Holmqvist nämndes knappt alls.

Juryn schabblade

Det är förstås omöjligt att spegla 100 år av ishockey på två timmar, men den jury, med Christer Englund, tidigare ordförande i Hockeyförbundet, som ordföranden hade schabblat i sina underlag för prisbordet. Givetvis borde 1994 års OS-hjälte, Tommy Salo, funnits med bland 5 nominerade målvakter. I mina ögon nummer två efter givne ettan Henrik Lundqvist.

I kategorin tidernas lag hyllades Brynäs perioden 1966-1972. Här försvann Djurgården med totalt 16 mästerskap helt, exempelvis guldsviten 1958-1963. I den flora av kategorier saknade jag priser för tidernas ledare och tidernas förbundskapten.

 Det närmaste vi kom den gruppen var inslaget ”Knytgubbarna” från Fellingsbro. Ett gäng äldre som hjälper till vid ungdomslagens träningar med att knyta just småttingarnas skridskor. Ishockeyns, och idrottens ideella krafter, är minsann värda en egen gala.

Damishockeyns frammarsch illustrerades väl i reportage signerad Jens Lind och Kim Martin Hasson var given som tidernas målvakt och tidernas spelare. Gunilla Andersson Stampes var tidernas back och Erika Holst, tidernas forward, i hård konkurrens med Maria Rooth får man förmoda.

Nicklas höll bästa talet

Galans bästa tal höll Nicklas Lidström, välformulerat och innehållsrikt.  En framtida förbundsordförande för svensk ishockey.

Sista ordet uttalades av Pia Salming. Hos Mats Nyström sade hon:

-Börje hälsar att han älskar er alla, vi hoppas att hans kärlek och passion för hockeysporten kan fortsätta inspirera hockeyvärlden och framför allt ungdomar. Men nu stänger vi ytterdörren..

Det här var kvällen då Avicii Arena var i tårar och fick bevittna en ovanlig mans farväl och tack till sin publik – kanske för sista gången.