Det finns matcher kvar, tid att reparera men det hjälper ju inte om Österrike och Belgien fortsätter att vinna. Sverige har förspillt sin chans att själva spela sig till EM och det är ofrånkomligt att förbundskapten Janne Andersson nu måste ifrågasättas.

Han hade kunnat kommit undan med 0-0, kritikerna hållna på avstånd av Robin Olsens målvaktsspel i världsklass när österrikarna dansade wienervals med nordiska pojkar i träskor mot slutet av första halvleken. Till slut fick också Olsen ge upp i brist på hjälp.

Ingen speldirigent

Janne kunde kommit undan med bra spel och otur men det har blivit så nu, att ett försvarsviktat landslag som försökt ställa om till ett spel mera anpassat till den offensiva styrkan har hamnat i ett limbo. Det blir varken hackat eller malet.

Att Alexander Isak och Dejan Kulusevski inte producerar beror på att de saknar service. Vi såg det tydligt mot Österrike; hur skall de kunna göra mål när Sverige inte har någon speldirigent, ingen passningsläggare? Häckens Samuel Gustafsson var väl avsedd för rollen, men hade han ens bollen under kontroll i ett offensivt avancemang någon gång under den här matchen?

Vi brukar kunna bortförklara med någon snedträff, en enskild spelares tillkortakommande, otur; det går inte nu. Och jag tycker för en gång skull att Janne Andersson gjorde ett dåligt jobb.

Hur kunde han missa att Albin Ekdahl inte alls var mogen för come back?

Varför låter han inte Kulusevski spela på kanten där han är bäst?

Varför tog han inte in Emil Forsberg centralt för att få lite liv i spelet?

Då hade det funnits plats för Viktor Gyökeres på topp och, kanske, Jesper Karlsson.

Man kan byta ut spelare som Isak och Forsberg när en ledning skall försvaras, inte när mål behöver göras.

På något vis känns det som att Janne Andersson och de här spelarna inte är den rätta mixen just nu. Han har fått tillgång till bättre anfallspelare än dem han hade i början av sin tid som förbundskapten men han får ingenting ut av dem.

 Viktigaste uppgiften

 Janne Andersson har varit, om inte geniförklarade, så  en väldigt omtyckt förbundskapten för svensk fotboll. Metodisk, tydlig, självironisk och med en lättsam och lite avväpnande relation till allmänheten ända till det brände till i den obalanserade duellen med den kroniskt arge Bojan Djordjic efter en landskamp mot Azerbajdzjan. 

Han ville aldrig se Österrike-matchen som ödesmättad. Hans huvud har ju inte legat på schavotten. Men jag tror han inser - kan känner ju branschen och dess villkor - att det usla 2022, ett missat VM-slutspel och ett kommande EM-slutspel utan Sverige, det kommer inte ens det tålmodiga Fotbollförbundet att tolerera. Folket kommer inte att göra det.Vi som följer och recenserar fotboll kommer att kräva en förändring.

Så det enda som håller kvar Janne Andersson vid det drömjobb han alltid säger sig ha är, att Sverige spelar med i EM-turneringen nästa år. Och det tror jag inte riktigt på längre.

Kraven på förbundskaptener i Sverige sträcks aldrig så långt som till att kräva medaljer. En förbundskaptens uppgift är, och har alltid varit, att lotsa sitt landslag till VM (allra helst) och (eller) EM för att hålla sig kvar på pulten. 

Lagerbäck i särklass

Sedan förbundskapten blev ett begrepp och en institution i svensk idrott (1962) är det bara två innehavare av ämbetet som misslyckats med sin uppgift; den förste mannen på posten, Lennart Nyman (1962-1965) , och Lars ”Laban” Arnesson (1980-1985). De fick aldrig uppleva ett stort mästerskap med sitt landslag.

Den överlägset bäste av dem alla är Lars Lagerbäck som först tog Sverige till EM 2000 som biträde till Tommy Söderberg och därefter som ytterst ansvarig lyckades få med Sverige i VM 2002, EM 2004, VM 2006 och EM 2008. Han är outstanding och både vid VM 2002 i Japan/Sydkorea och i EM 2004 höll Sverige dessutom så hög kvalitet att det mycket väl, med lite flax och lite bättre fingertoppskänsla i ledarteamet, hade kunnat bli medalj.

Ytterligare en förbundskapten har meriter från två VM-slutspel. Georg ”Åby” Ericson,  som fanns med i Västtyskland 1974 och Argentina 1978.

Orvar Bergmark basade under ett VM i Mexiko 1970, Olle Nordin i Italien 1990, Tommy Svensson (som fick ett hemma-EM testballong 1993) gjorde sensation med VM-bronset i USA 1974.

Erik Hamrén räddade sitt skinn med två EM-slutspel, 2012 och 2016, men missnöjet med honom blev för stort och det var då Janne Andersson fick chansen 2016. VM 2018 gick sensationellt bra, EM 2020 blev det gruppseger (före Spanien) men stryk i åttondelen mot Ukraina.

Ett sluttande plan

Där står Andersson. Hans grepp och spelidé bet till en början, nu spelar orkestern falskt och landslaget befinner sig på ett sluttande plan. Han har bättre individuella spelare men laget är sämre. 

Betygsättningen av en förbundskapten handlar inte om hur han hanterar spelarna, hur bra hans arbetsgivare tycker om honom, hur goda relationerna är med de utländska och svenska klubbar varifrån spelarna hämtas; det finns bara detta obönhörliga: resultat. Slutspel i EM eller VM. Om det misslyckas måste uppdraget gå till någon annan. Det är inte ovanligt att här i Sverige, där vi har lite lättare att överse med eventuella tillkortakommanden, förbundskaptener får sitta några år för länge. Det har hänt.

Men två missade mästerskap i följd brukar inte tolereras. Det är nog både Janne Andersson och hans arbetsgivare införstådda med.

Ett förbundskaptensbyte nu är inte aktuellt. Janne bör få göra jobbet klart. Står vi då vid sidan av igen så måste han ersättas. Det kostar hundratals miljoner att stå utanför de stora mästerskapen, intresset viker och det var väl inte mera än några ribbor kvar av av den berömda Gula väggen i Wien igår.