Beslutet om vilka länder som går vidare till valet av OS-värd 2030 kommer att fattas innan årsskiftet. Det slutliga beskedet nästa år. Det är som bekant ingen kö bland  världens länder för att få arrangera.

Helt enkelt därför att det är för dyrt och för att de falska förespeglingar som görs, också nu av Stockholm, om ökad turist, lönsamhet för företagen, ett större intresse för Sverige, är just falska.

Det blir inte så. Har aldrig blivit så. Det finns inga OS som lönar sig hur man än räknar och fifflar med siffrorna.

Samma gamla floskler

Så som världen ser ut och inför de gigantiska behov som finns i det svenska samhället idag - kris i vård, kris i skola, en gängkriminalitet som saknar motstycke i Europa, ökade hot och terrorrisk - är det fullkomligt obegripligt att den normalt sett idrottsnjugga borgerliga regeringen inte säger ifrån; några statliga garantier kan det inte bli tal om.

För det vore hårresande om en regering i dessa tider ställer sig som garant för miljardförluster.

Idrottsministern Jakob Forssmed efter beskedet att regeringen är positiv i frågan: ”Det krävs att man håller sig till ekonomiskt hållbara spel”.

Det  regeringen inte tycks inse är, att det är ett ”ja” eller ”nej” som gäller som svar på frågan; garanterar ni, ekonomiskt, de olympiska vinterspelen i Stockholm 2030? Vid ett ”ja” är det skattebetalarnas pengar man leker med. Det måste sägas i klartext innan folk svarar på någon vinklad enkätfråga om de är positiva till OS i Sverige. Får de den ocensurerade sanningen att bygga svaret på tror jag inte ens 10 procent vill ha ett vinter-OS i Stockholm, utlokaliserat till halva norra Europa dessutom.

Det har aldrig lönat sig att arrangera olympiska spel så sluta slå blå dunster i beslutsfattarna. 

Från Stockholms Handelskammare välkomnade man det positiva beskedet från regeringen och Andreas Hatzigeorgion säger: ”Att få arrangera OS och Paralympics skulle befrämja besöksnäringen och vara till gagn för hela näringslivet”.

Samma gamla floskler som alltid.

Kantat av glädjekalkyler

Problemet är att inga länder som arrangerat kan visa upp de här effekterna. Christian Ekström, vd för Föreningen Skattebetalarna säger: ”Regeringen borde fundera på om drömmen att arrangera OS skall prioriteras när ekonomin krisar”,  och i en skrivelse tillsamman med Erik Bengtzbre på Aftonbladets debattsida skriver de: ”Längtan får inte leda en fel. Erfarenheter från de OS som har arrangerats sedan 60-talet och framåt talar - för att inte säga gallskriker - sitt tydliga språk; Det är dyrt att arrangera OS.”

När de inblandade talar om de ekonomiska effekterna, sponsorer, reklamvinster, så talar de mot bättre vetande. När IOK med sitt entourage intar en OS-stad har de ockuperat den fullständigt, det är hårda restriktioner och bara IOK:s egna, globala samarbetspartners som skall synas. Medan miljarderna rinner in i IOK:s kassavalv i Lausanne är det arrangörerna som får ta riskerna.

Jo, jag vet, det skall bli billigare spel, miljövänliga, sparsamma, inga nya arenor och IOK bidrar mera än tidigare; det hjälper inte. 

Professorn i turistekonomi, Tommy Andersson, har  tittat noga på kostnaderna och det går inte, säger han, att räkna hem ett positivt resultat. Alla arrangörer får erfara att turism, handel, ekonomiska effekter av uppmärksamhet och publicitet inte alls når de nivåer som förutskickas. Den olympiska historien kantas av glädjekalkyler.

Bedrägeriet i Norge

Norges succé-OS (sportsligt) i Lillehammer 1994 blev ett gigantiskt, ekonomiskt fiasko. Där var politikerna aktivt verksamma eftersom arrangemanget också, med starkt stöd av statsminister Gro Harlem Brundtland och kulturminister Åse Kleveland, skulle förändra hela nationens syn på idrottsutövarna och att Norge skulle gå från lite reaktionär amatöristisk syn på sporthjältarna till att acceptera dem som fullblodsproffs värda samma aktning som Nansen och Amundsen och Heyerdahl.

Dåvarande finansministern Gunnar Berge lovade: ”Vi skall klara det för 1, 46 miljarder. Notan landade på 7,3 miljarder - plus den något diffusa posten ”OS-relaterade investeringar” för 2,3 miljarder. Dessa siffror trollade den norska regeringen bort, staten betalade hela kalaset på närmare 10 miljarder med folkets egna pengar. Jag hade, under arbetet med en av mina OS-böcker, ”Ringar av is” (Bonniers 2010) tät kontakt med flera norska journalister som erkände att de, starkt påverkade av den norska olympiska yran, inte gjorde det granskande arbetet som borde gjorts för att avslöja falsariet. 

Det misstaget gör inte vi. Därför måste både Stockholms OS-organisation och regeringen säga som sanningen är; det är inte hållbart, vare sig miljömässigt, ekonomiskt eller med tanke på Sveriges tunga åtaganden de närmaste decennierna, våldet, terrorn, gängkriminaliteten, hoten från OS-fienden Ryssland med mera att ta på sig ett värdskap för OS. Hoppas IOK inser att OS i Sverige är en säkerhetsrisk.

Skrämmande larmrapport

Från IOK-konferensen i Mumbai kom en skrämmande larmrapport om att endast ett tiotal länder kommer att ha möjligheter att arrangera olympiska vinterspel 2040. Jag skrev i min OS-bok 2010: ”Finanskris, energiproblem och miljöhot; framtiden för de olympiska vinterspelen ligger antagligen gömd i svaret på hur jordens befolkning hanterar sina gemensamma resurser.”

Vi är alltså där nu. Det finns väl egentligen bara ett fåtal länder som har råd med olympiska spel överhuvudtaget. Men där vill vi ju egentligen inte ha några stora evenemang överhuvdtaget. Av många andra skäl. 

En femmil på skidor i ökensand blir nog övermäktigt till och med för de skickligaste vallaexperterna. Med eller utan fluor.