Allt oftare när jag är på Old Trafford, Anfield eller Emirates har jag börjat frågat mig vad det egentligen är jag skriker och hejar på. 

Är det vettigt? 

Är det värt det? 

Är oinspirerade fotbollsspelare som på två dagar tjänar mer än jag drar in på ett helt år verkligen värda min fulla uppmärksamhet? Och mina pengar?

Rakt ned i spelarnas fickor

Nu, i Premier League-säsongens sista skälvande minuter, när det verkligen gäller för toppspelarna att kliva fram, ta sitt ansvar och göra skäl för alla miljoner, då ställs dessa frågor på sin spets. Då duger det inte att vika ner sig mot Crystal Palace. Definitivt inte om man har en årslön på över 100 miljoner kronor.

Engelska Premier League är den i särklass rikaste fotbollsligan i världen. Enbart för nuvarande säsong får de 20 lagen dela på 42 miljarder kronor i TV-ersättningar.

Men det är inte intäkterna som är fotbollens problem idag. Det är utgifterna. De astronomiska TV-inkomsterna går i stort sett rakt ner i spelarnas fickor. 

Idag tjänar den genomsnittlige Premier League-spelaren 350 000 kronor i veckan. De mest kända spelarna, som Wayne Rooney, Yaya Toure eller Luis Suarez har en veckolön som motsvarar tio års arbete för många av deras supportrar. De senaste årens lönespiral är naturligtvis extra provocerande när världsekonomin är i kris och alltfler trogna fans inte ens har råd att se sina idoler på betal-TV.

Lönebudget på över 1 miljard

För mig som fotbollsfan innebär det här dyrare matchbiljetter och en allt tråkigare fotbollsliga, helt dominerad av fyra-fem klubbar. Den klubb som betalar högst löner vinner ligan. Den som betalar minst kommer sist. För att din favoritklubb ska ha minsta chans att vara med i slutracet krävs en lönebudget på långt över en miljard kronor. Som Manchester City, Liverpool och Chelsea, de tre klubbarna som höll ända in på upploppet av årets Premier League.

Pengar har förändrat fotbollen och inte alltid till det bättre. Framgång i dag beror mindre på en klubbs förmåga att utveckla egna talanger eller driva verksamheten på ett lönsamt sätt och mer på förmågan att attrahera ägare med finansiella muskler - och ofta dåligt omdöme. Sedan starten 1992 har bara de fyra största och rikaste klubbarna lyckats vinna Premier League, med ett enda undantag. Säsongen 1994-1995 tog Alan Shearer hem ligan, med lite hjälp av Blackburn Rovers.

Premier Leagueklubbarna måste lära sig ta ansvar för sin ekonomi. Precis som i all annan kommersiell verksamhet måste man lära sig att leva inom sina tillgångar och vårda sina kunder, varav många drabbats av lågkonjunkturen. Det borde innebära sänkta biljettpriser och lägre spelarlöner. 

En lavin till löneökning

Nu är det ingen lätt sak att sätta ett lönetak eller sänka spelarlönerna i Premier League. Toppklubbarna i England konkurrerar om de bästa spelarna med klubbar i Spanien, Italien, Frankrike och Tyskland. Och stjärnorna är inte fler än att de kan begära vad de vill. Ska topplönerna regleras måste det ske samtidigt i hela Europa. Problemet är att ingen av klubbarna vill se problemet och ta initiativ i den riktningen.

Om topplönerna är ett problem är den genomsnittliga lönenivån i Premier League ett annat, och en minst lika viktig förklaring till den orimligt höga totala lönekostnaden för klubbarna.

För spelarna i den lägsta divisionen, League 2, är just nu den genomsnittliga veckolönen 15 000 kr. År 1992 – året då Premier League startades – var det ungefär vad en genomsnittlig Premier League-spelare tjänade. Idag, med de senaste årens hysteriska TV-ersättningar, är den genomsnittliga Premier League-lönen 30 gånger högre än snittlönen i League 2, eller drygt 260 000 kronor i veckan, och cirka 350 000 kronor i veckan med olika premier och andra tillägg. 

Inte längre sport

De som försvarar de höga lönerna, som Professional Footballers Association och de flesta av spelarna, menar att lönerna dikteras av marknaden, att det handlar om utbud och efterfrågan. Fotboll är en global mångmiljardindustri och de som kan leverera ska också skörda frukterna, precis som de bästa skådespelarna eller musikerna.

Med sådana argument har den professionella fotbollen definitivt förvandlats till en underhållningsindustri och är inte längre en sport. Kanske var det oundvikligt.

Kalla det avund eller insikt, men för mig är en fotbollsliga där tonåringar som inte ens orkat ta sig igenom secondary school, på en månad drar in mer än vad Storbritanniens premiärminister tjänar under ett helt år, den verksamheten är helt enkelt inte långsiktigt hållbar. Det kommer en reaktion från fansen. Förr eller senare.

För det är bara vi fans som på sikt kan få till en förändring. Lagstiftande myndigheter och de internationella fotbollsförbunden verkar på det stora hela nöjda med den nuvarande ordningen. För vad ska man säga om internationella fotbollsförbundet Fifa som ”straffar” Manchester City för sin oansvariga ekonomi med 540 miljoner kronor i böter och ett stopp för att höja de redan astronomiska lönerna ytterligare. 

Jag är säker på att Citys ägare, Sheikh Mansour bin Zayed Al Nahyan, skrattar hela vägen till banken när han tar ut de pengarna…