Dubbla guld, spel i Champions League och med Malmö FF så grundligt byggt och organiserat, så klokt hanterat vid tränarval och spelarinköp, att det känns som vi befinner oss i en guldera.

2004, 2010, 2013, 2014. 

Kvällen när pokalen kom till Malmö kändes knappast champagnesprudlande. Ett högst ordinärt vardagsjobb, 2-0 mot stackars BP, det kunde blivit tio, och den trogna publiken hade väl varit värd en lite större kraftansträngning med tanke på sin trofasthet och sitt stöd. Nu sjöng den ändå, som bara publiken i Malmö kan sjunga, den höll sig inom ramarna, d v s på läktaren, även under prisutdelningen och ingen bengal smällde av. Man får vara glad åt så lite nuförtiden. Desto större effekt då när ett riktigt fyrverkeri brakade löst. Full tillåtet utgår jag ifrån.

Vunnit på halvfart

Malmö FF har de senaste fyra-fem åren spelat den mest attraktiva fotbollen i Allsvenskan. Kvicka spelare med god teknik, större fantasi, högre tempo än motståndarna. Inte alltid men tillräckligt ofta.

2014 har ett stort steg tagits med Åge Hareides förenklade och mera resultatinriktade fotbollsfilosofi.

I de bästa stunderna har MFF varierat konstnärlig kreativitet med ändamålsenligt brukshantverk och därmed tagit kommandot i fotbolls-Sverige. MFF har varit överlägset. Vunnit på halvfart, vilat i perioder, exploderat när det behövts.

Detta trots förluster av spelare som Pontus Jansson, Johan Dahlin, Miko Albornoz och Jiloan Hamad och långtidsskador på så vitala spelare (succé guldåret 2013) som Simon Thern och Guillermo Molins.

Typiskt guldlag

Förnyelsen av truppen, från den egna akademin och från inköpsavdelningen, präglas av de kloka sportcheferna Per Ågren och hans efterträdare Daniel Andersson. Förståndiga, omdömesgilla, sympatiska och gentlemannamässiga som spelare med säkerhetstänkande som basfilosofi har de tagit steget till chefsroller med samma goda egenskaper.

Det brukar vara så när guldlag skapas; mycken klokhet sammanfaller. På alla plan.

Anton Tinnerholm hade i ett par år visat i Åtvidaberg att han var skodd för större löp och har gjort succé (på gränsen till landsklass i backkrisens Blågult), Enock Kofi Adu och Isaac Kiese Thelin blev ett par pusselbitar som satt som gjutna på sina platser.

Och så Markus Rosenberg.

Bäste återvändaren någonsin

Jag vet inte om någon svensk återvändare, efter ett decennium ute i Europa, tillfört sitt lag och Allsvenskan så mycket som Markus Rosenberg gjort. Min enda jämförelse hittar jag i ishockeyn. Mats Näslund kom till Percy Nilssons hockeybygge i Malmö i början på 90-talet efter många succéår utomlands, främst i NHL, och många trodde att han bara skulle glida den sista utförsbacken på en hygglig sedelbunt. Pyttsan. Mats gjorde dundersuccé, hade så mycket klokhet, energi och begåvning kvar att ge - och gav det. Med kropp och hjärta. En fin man i alla avseenden.

Som Markus.

Han har inte bara kvar sitt excellenta målsinne, han har blicken, förmågan och viljan att göra medspelarna gott, han är cool i sin raka hållning med ett avspänt leende på läpparna oavsett han knallar in på Grimsta eller en Champions League-arena i Turin eller Madrid och han går i spetsen för arbetslaget när det måste knogas.

Ge honom guldbollen!

Jag tycker att Aftonbladet och Svenska Fotbollförbundet skall bryta mot Lex Zlatan och ge Guldbollen 2014 till Markus Rosenberg. Han har gjort mest för svensk fotboll i år. Varit tungan på vågen för Malmös guld, tillfört Allsvenskan en attraktion och en värdehöjning och han har spelat huvudrollen när MFF gjort entré i Champions League. 

Visst, det går alltid att motivera ännu en Guldboll till Zlatan - drömmål och målrekord - men om den spelare skall belönas som betytt mest för svensk fotboll i år - inträdet i Champions League är ju en statushöjare för hela den svenska fotbollen när landslaget smyger i skuggan - så är Markus Rosenberg valet. 

När MFF senast hade ett lag av motsvarande kvalitet, slutet av 80-talet, lyckades det tack vare att man fick spelarna att stanna kvar några år extra trots hugade spekulanter. Jonas Thern, Stefan Schwarz, Martin Dahlin, Roger Ljung m fl. Agenterna for inte fram som gräshoppor på den tiden. 

Inte ens miljonerna räcker

Sedan kom en våg av uppköp - precis det som drabbade IFK Göteborg efter UEFA-guldsuccén 1982 (Corneliusson, Strömberg, Hysén, Torbjörn Nilsson mfl) - och laget slogs sönder. Risken är uppenbar också nu. Inte bara för det allsvenskan guldet och vissa spelares egenart och lyskraft utan för det skyltfönster som Champions League erbjuder.

Spelare som Simon Thern, Emil Forsberg, Isaac Kiese Thelin m fl kommer säkert att försvinna. Förmodligen några till. Allsvenskans bäste målvakt, Robin Olsen, borde vara attraktiv.

Inte ens ett par hundra miljoner från UEFA:s rika källa räcker för att försvara ett mästarlag mot skövling. Men det skall kosta. En Champions League-spelare skall vara dyr. Svenska klubbar säljer för billigt. Ingen har väl ens varit nära Zlatans 82 miljoner från 2001. Malmö har rekordet. Där också.