Det var kanske VM:s oskönaste match. Det var kantigt och knöligt och ideliga frisparkar och avbrott - men skönt ändå till slut. Det koras ingas Världens Vackraste fotbollspelare (Ronaldo äger visst den självpåtagna titeln) och 1-0-segrar ger lika många poäng som utklassningar. 

Men, om jag måste sia; det här är vad Sverige får - och det kommer inte att räcka.

Jag ryser bara jag tänker på vad Tyskland och Mexiko kan åstadkomma.

En  kämpe i hjälterollen

Andreas Granqvist, som efter sommaren kommer att förgylla Superettan (HIF) med sin personlighet och sin entusiasm, har gått igenom mycket i landslaget. Han har orsakat frisparkar, han har famlat efter sin identitet i Erik Hamréns ständiga plottrande med att få till en verksam backlinje, men nu står han där, i VM-upptakten mot de små, nej, faktiskt inte alls så små, sydkoreanerna, som VM-hjälte.

Var är det svenska anfallsspelet kunde man undra?

Var är Emil Forsbergs genialitet?

Var skall spelskicklige Albin Ekdahl hämta krafter ifrån?

Var, var var?

Just det VAR.

Video Assistent Referee.

Räddat av tekniken

Teknikens framsteg blev Sveriges räddning den här eftermiddagen i Nizjnij Novgorod med stora delar av 42 300 åskådarna färgade i gult och blått.

Fotbollen har tvekat länge med att hoppa på teknikens landvinningar, berättigad oro för att matcher skall hackas sönder av videogranskningar. Det har gått smärtfritt hittills. Inte mycket som sänkt pulsen, inget överutnyttjande av tekniken, en sjuka som annars lätt sprider sig när man har tillgång till exakta mätmetoder.

Det var Viktor Claesson som träffades av en koreansk känga inne i straffområdet i mitten av andra halvleken, en sån är situation där det kan vara både rätt och fel att blåsa. Videodomarna rådde domaren att se på reprisen. Straff. Och därmed skapades det stora ögonblicket för kaptenen Andreas Granqvist.

Han visste att det var han som skulle ta det ansvarsfulla jobbet om domaren återvände i riktning mot straffpunkten, han fick vänta medan Jo i det koreanska målet gjorde allt för att störa och fördröja och skaka Granen. Men det här är ingen vanlig julgran som man skakar barren av vid Tjugondag Knut.

Den svenske kaptenen är en Gran som står rotad i trygghetens mylla och när målvakten valde sitt hörn höll han sig kall och tryckte med en distinkt bredsida in den svenska segerbollen i det andra hörnet.

Starkt av Granqvist

Till synes enkelt. Jo. Men med den nervpress som ligger på en kapten med plikten att gå i spetsen och avgöra när alla andra - bättre skickade - misslyckats är det aldrig lätt att göra 11-metersjobbet perfekt.

Granen växte i det där ögonblicket och under hans väldiga grenar kan nu de andra ta skydd.

Nollan intakt och så fixade tekniken resten.

Det kan låta skört, det var absolut inte särskilt övertygande, det finns mycket som inte alls fungerar särskilt bra och vi får inte glömma att Sydkorea är ett av de svagaste lagen i den här VM-turneringen. Det är väl bara det totalt glädjelösa Saudiarabien som uppträff impotentare hittills i VM.

Sydkorea hade sin lyckoturnering på hemmaplan 2002. Fyra, stryk med 1-0 mot Tyskland i semifinalen, förlust mot Turkiet i bronsmatchen. Det laget var bättre än det här.

Men det svenska laget - alla VM-debutanter - höll i alla fall liv i VM-turneringen och om inte annat kan de glädje sig åt att Tyskland står på noll poäng, Sverige på tre.

Letar efter trollstaven

Nu är inte Janne Andersson någon drömmare som flyger till himlen och tappar besinningen över en svensk VM-seger mot Sydkorea. Han och svenskarna har sett sina kommande motståndare prestera en match vida överlägsen den de själva åstadkom. I kvickhet och fantasi och rörlighet. Det finns alla skäl i världen att känna oro för fortsättningen.

Sverige gör inga spelmål. Saknar ett varierat och skapande anfallsspel. Det fanns ingen offensiv genialitet i Albin Ekdahls fötter den här eftermiddagen, han kämpar på med de krafter han har men det är en bra bit upp till de hundra procenten i formtabellen och vad värre är; spelaren som alla har fruktat, som koreanerna varit mest rädda för, Emil Forsberg, tycks leta efter magin i sin trollstav.

 Det händer ingenting. Bollarna försvinner inte ner i hans fickor utan att någon förstått hur det gått till, det hoppar inga kaniner ur hans hatt. Han letar lite efter sig själv. Vill, försöker men det blev inte mycket.

I nästa match kommer tyskarna att dominera, lägga beslag på bollinnehavet med stora siffror och jag har svårt att se hur Sveriges kontringsmöjligheter skall uppstå ur eventuella bollerövringar. Sverige har inte tillräckligt snabba spelare, laget ser bitvis statiskt ut och tempot är inte överdrivet högt.

Vaknar Forsberg?

Det finns bara segern och den enorma arbetsviljan att glädja sig åt. Viktor Claesson var kanske den bäste svensken för dagen, Pontus Jansson gick på kort varsel in och ersatte Victor Nilsson-Lindelöf fullt acceptabelt men det är ju inte snabbhet han tillför direkt.

Jag tror det blir det som fäller Sverige till slut. Det låga tempot och bristen på kvicka fötter.

Vaknar Forsberg till liv och får med sig Augustinsson till dubbla, pilsnabba attacker på vänsterkanten (precis som mexikanerna gjorde) finns en liten möjlighet att hota tyskarna och jag kommer tusen gånger att be om ursäkt för min misstro om undret sker, men jag väljer att vara kall och skeptisk.

Det var en trasig, släpig, kantig och rätt tråkig match vi fick se, ständigt avbruten av ideliga frisparkar.

Skönt (med segern) men oskönt får bli min slutsummering.