Ajax klarade 3-3 mot Bayern München i den sista  gruppspelsmatchen i Champions League i höstas, spelade stundtals ut men förlorade med 1-2 mot Real Madrid i åttondelsfinalens första match.

Ajax har det pratats om som målet att nå för Malmö i långliga tider. Det gjordes redan under Cavallis tid på 80-talet. Det är lika orealistiskt nu som det var då. Ajax finns i Europas division två, med snudd på ettan. Och vad MFF beträffar har ju klubben under det ännu unga 2019 pendlat mellan halvlekar i Europaklass (mot Chelsea) och matcher på Superettannivå (mot Degerfors och Öster).

Anmärkningsvärt tyst

Ja, någonting måste man väl säga som nyvald ordförande på ett årsmöte. En målbild skall man ju ha. 

Mycket mera än det där om Ajax blev tydligen inte heller sagt och det är ganska anmärkningsvärt, att ett årsmöte i en så stor och stark klubb och betydande institution i Malmö - en förening som omsätter så mycket pengar och engagemang, så mycket känslor - inte föranlett någon debatt inför en så betydande sak som ett ordförandeval. 

Det är förstås glädjande att det inte kommer huliganer i hundratals från diverse skumma firmor och gör revolution med en egen kandidat, det vill ju ingen - sådant är också fullt möjligt i ett demokratiskt samhälle - men det har ändå varit ohälsosamt tyst inför årsmötet i lördags.

Det finns invändningar mot valet av Anders Pålsson, det vet jag eftersom jag har fått en del reaktioner från både väntat och oväntat håll, med synpunkter på en man som fick sparken från en vd-tjänst på Hilding-Anders för nio år sedan och sedan dess inte innehaft något betydande näringslivsjobb. Om nu det är en förutsättning. 

Det är främst hans ledarstil som folk haft synpunkter på och detta var innan publicisten Jan Wifstrand, f d chefredaktör för DN och Sydsvenska Dagbladet, numera bl a ägare till nyhetssajten Rapidus, i ett uppmärksammat inlägg i Sydsvenskan ifrågasatte valet av Pålsson och menade att det skedde utan att inventera andra lämpliga kandidater.

Ifrågasatt ledarskap

Jag har ingen aning om Pålsson kapacitet. Jag har fått några hyggligt positiva omdömen, några mera neutrala, några mycket kritiska och somliga lite oroande. Den tydligaste kritiken går ut på att Pålsson fört ett lite otidsenligt, burdust ledarskap. 

Jag beklagar bara att ingen av dem som pratat mellan skål och vägg vågat att offentligen ifrågasätta. Jag måste ju skydda dem enligt källskyddsprincipen.

Wifstrands debattartikel rörde dock om i grytorna men de enda som offentligen reagerade - utan att egentligen gå i polemik - var en av MFF:s stödorganisationer, den s k Framtidsgruppen, som genom Jörgen Andersson mellan raderna tonade ner vikten av ordförandevalet den 1 mars 2019. Han menade - och så är det ju rent faktiskt - att valet av Anders Pålsson inte skall ses som något annat än ett fyllnadsval. D v s den interimistiskt tillsatte ordföranden när den ordinarie, Håkan Jeppsson, så hastigt och oväntat avled, får fortsätta att leda klubben Jeppssons mandattid ut tills man hittar någon bättre.

Malmö FF som motbilden

Det är årsmötet nästa år som räknas. Då skall en ny ledare för klubben väljas för egen mandattid på två år och till dess har valberedningen och andra intresserade (medlemmen Wifstrand bl a) möjlighet att bidra med sin klokhet och sin personkännedom.

Apropå Wifstrand så fick jag höra att han följde upp sin debattartikel i Sydsvenskan med att gå på årsmötet och att han var i stort sett den ende som tog till orda där för att betona vikten av ett väl underbyggt ledarval i Malmös kanske viktigaste organisation. MFF är med sin verksamhet och tyngd en mycket viktig motvikt till den nidbild av staden som medierna ofta förmedlar - ensidig och onyanserad och sällan i en komplett kontext.

Widstrand efterlyser, vad jag förstår, ett starkare namn från näringslivet för en så stor klubb som Malmö FF. Själv är jag väl inte alldeles säker på att ordföranden med naturnödvändighet måste rekryteras just i affärs- och bankvärlden. Bara den kapaciteten finns i styrelsen.

Preparerat och klart

Dagarna före årsmötet publicerade Jan Wifstrand på sin egen nyhetssajt, Rapidus, en intressant text som jag tror innehåller kärnpunkten av det som han egentligen vill åt; den rundgång och den slentrianmässiga symbiosen som inte bara idrottsklubbar utan också andra företag visar upp i relationen mellan styrelse och valberedning.

Det kanske inte går till riktigt som när Hans Cavalli-Björkman var ordförande i MFF (1975-1998), då han i god tid före årsmötet ringde upp valberedningens ordförande, Georg Österlin, och sa; ”Jag kör två år till”,  och Österlin prickade av och så var det klart. Men det finns ett förhållande generellt mellan styrelse och valberedning som skaver på demokratins trovärdighet. Detta faktum bör många i förenings- och företagsvärlden beakta.

Wifstrand skriver: ”En mötesordförande ber om nomineringar till valberedning. En i förväg vidtalad person i auditoriet (årsmötet) poppar upp som skjuten ur en kanon och har ett färdigt förslag som egentligen kommer från styrelsen. Allt är preparerat och stämmodeltagarna saknar reell insikt om hur allt gått till.”

Ohälsosam rundgång

En ohälsosam rundgång. I en stor del av föreningslivet är valberedningen en blindtarm man fixar till i slutet av mötet bara för att man måste. Alltför få tänker på vilken makt en valberedning har - och bör ha.

Jag skulle vilja gå så långt som att idrottsklubbar på MFF:s nivå, som både ekonomiskt och strukturellt närmat sig företagsvärlden, borde anlita en headhunter för att hitta den bäste.

En valberedning skall ha integritet, vara fristående och inte sitta i knät på styrelsen.

Den har också ett mera långtgående uppdrag som ofta förbises; den skall fungera som ett decharge-utskott vars uppgift är att efter valet, under mandatperioden följa upp styrelsearbetet. Om det flyter på eller gnisslar, om det finns samarbetssvårigheter, om de nyvalda fungerar, hur demokratin upprätthålls, om det finns kritik som inte får komma ut, visselblåsare som inte vågar. Det är en viktig uppgift som ofta förbises också i betydande sammanslutningar och företag.