Det går inte att se en fotbollsmatch i reklamfinansierade kanaler utan att besväras av hur Mikael Persbrandt, Marcus Birro, Glenn Hysén och andra med inlevelse försöker locka oss till spelets farliga drog.

Det är klart att de inte kan ställas till svars för att folk spelar bort sina ägodelar och tvingas gå från hus hem eller till och med tar livet av sig i förtvivlan över att ha ställt sin familj på bar backe.

Jag gillar ju Hysén

Alla har ett eget ansvar. Visst. Men vi talar om en drog som är lika beroendeframkallande som tobak och sprit. Att släppa in en spelberoende i en spelbutik eller ut på det obegränsade nätet är som att stänga in en alkis på Systembolaget.

Det går att hålla sig undan, det går att sluta röka och dricka om varorna inte ständigt erbjuds, visas, ställs fram. Det går inte idag för en spelberoende att komma undan. Spelbolagens affischnamn finns överallt. Och låter lika insmickrande ofarliga överallt fast de hela tiden lockar folk i fördärvet.

Glenn Hysén.

Jag gillar ju honom skarpt. För att han alltid var artig och tillmötesgående, rak och ärlig när man träffade honom i intervjusituationer.  Och jag begriper att också han behöver tjäna in till sitt levebröd och ha något spännande att göra efter karriären. Jag förstår spelbolaget också som åker snålskjuts på Hyséns äkta, enkla persona med Göteborgsaccent. Mitt i karriären, stormatcherna i Blåvitt, landslaget och Liverpool, livet som lekte, populariteten, kändisskapet, var han alltid en vanlig enkel göteborgsgrabb. 

Det är en genialisk kombination för ett spelbolag som i frontlinjen kan skicka fram en man som kan ”tjöta” med vem som helst, enkelt och vänligt. Han är en lirare bland lirare. Men…

Det är trist att det inte fanns en trevligare utväg för honom efter karriären än att lägga ner helas sin själv hos ett spelbolag. 

Patetiske Birro

Riktigt komiskt blir det när den alltid sturske Marcus Birro kommer vandrande på gatan i ett försök att vara lite djupsinnigt poetisk - ”Vi är våra drömmar” - plockar upp en boll, hoppar över ett staket och skriker ut sin önskan om att vi alla skall hoppa över samma staket, in till alla de lyckliga som får möjligheten att ruinera sig på ”hans” spelbolag.

Särskilt för den som har försökt hålla en viss kulturell nimbus blir det patetiskt att verbalt framföra spelbolagets inlindande inbjudan. 

Det märks så tydligt, från flera håll, hur spelbolagen i sina reklam-spots försöker låta lite fina och förstående, att man efter kritiken och i ett försök att verka ansvarstagande efter alla larmrapporter om det höga spelberoendet, anlägger en insmickrande, mjukare ton. Det klingar förstås inte det minsta äkta, bara äckligt lockande som en gubbe med en karamellpåse uppe i skogsbrynet.

Spelbolagen har blivit som en tsunami som sköljer över oss. Livsfarligt om man inte är stadigt förankrad. Svårt att stå emot för de som har beroendet, jobbigt också för oss som är totalt ointresserade av spel. Jag lämnade in en tipsrad som 18-åring. Vann ingenting och tröttnade direkt.

Doftar dåligt samvete

Mikael Persbrandt skryter ogenerat med ”det bästa spelbolaget som finns”. Han är förstås mästerlig på att mejsla ut budskapen med sin karaktäristiska, djupa, vackra skådespelarröst men han har också fått ett manus som doftar dåligt samvete, framtvingat av känslan att behöva låta lite mjukare och inte så pådyvlande. ”Lyssna inte bara på oss - tänker efter själv”. ”Det är du som bestämmer”.

Tyvärr, Micke, det vet väl du bättre än de flesta, för den som är slav under ett beroende är det just spriten, knarket, spelet som är starkare än den egna beslutsförmågan. I varje fall för väldigt många.

I grund och botten tar spelbolagen inget ansvar alls. Istället för att varna, ta kontakt, hjälpa kittlar man de ”duktiga” spelarna med bonusar och belöningar för att de skall spela ännu mera. Det är cyniskt.

Det är sånt här SD:s Åkesson borde bry sig om istället för att hetsa upp sig över att utklädda människor läser sagor för barn. 

Spelmissbruket ökar alltid i sämre ekonomiska tider. Under årets första kvartal valde 6.357 personer att registrera sig på spelinspektionens sajt Spelpaus, där man kan stänga av sig själv från spelande hos samtliga spelföretag med svensk licens. Fyra procent av svenskarna har någon form av spelproblem.

En av dem heter Per Holknekt. Han stämmer nu ett par spelbolag. Han säger sig ha bevis för spelbolagens ohederliga metoder och låter mycket övertygad om att kunna vinna.

Vi håller på dig, Per!