Lite krånglig fotboll ibland, lite onödigt omständig, mycket sicksack och fram-och-tillbaka, ibland lite lång leveranstid, men den som väntar på något gott…, effektiviteten har också kommit.

Det är ljusblå tider

Jag tror att Rydström strävar efter någon sorts mellanting av Napoli (nykorade italienska mästare) och engelska topplaget Manchester City som båda spelar en fantastisk fotboll i sina bästa stunder. Tre ljusblå lag. Ingen har märkt av den kalla, blåsiga våren och den försenade värmen i Malmö för himlen har varit ljusblå hela tiden. 

Det går naturligtvis inte att jämföra Anders Kristiansen med Citys Kevin de Bruyne eller Isaak Kiese-Thelin med Erling Haaland men vem i hela världen kan jämföras med världens kanske mest finkalibrerade passningsläggare och den totalt hänsynslöst framstormande norrmannen som väl kommer att slå alla målrekord som kan slås.

Men om vi håller oss inomskärs, i Sverige med dess fantastiska institution Allsvenskan, så är förvandlingen i Malmö från fjolårets blandning av sjukstuga och äldreboende till årets lekfulla rast-på-dagis-fotboll formidabel.

Henrik Rydström har en idé om fotbollen som en förfinad syslöjd. Det är tråcklande, det är korsstygn hit och lite myrgång dit, det går fram och tillbaka, det byggs, det nystas upp och börjas om…och så kommer plötsligt attackerna, ofta i utkanterna av den gröna duken, ett färgsprakande mönster växer fram, tråden flyger iväg, nålen glöder, den har något pillemariskt i sitt öga, vänster ibland, höger ibland, så in mot mitten, nålstick och allt är klart. 

En liten revolution

Henrik Rydström har en klar idé om hur han vill att fotboll skall spelas, en klar uppfattning om att den som har bollen mest i sitt lag också till slut kommer att vinna matchen. Han fick fason på Sirius, han gjorde underverk med Kalmar (den stil han implementerade synlig även efter hans tid i klubbarna) men jag misstänkte att det kanske skulle bli svårt för honom att driva igenom sina idéer fullt ut i Malmö. Där har man ju sina egna idéer.

Det vi ser idag, i serieledande och hittills obesegrade MFF, är Rydström-fotboll med ett bättre spelarmaterial än han någonsin tidigare arbetat med och resultaten - med fjolåret som bakgrund - är närmast häpnadsväckande.

Alla springer runt och vill vara med, det ser lekfullt ut, alla gör sig tillgängliga, det tas lite onödiga omvägar ibland och jag gissar att ett litet korthugget småduttande på egen planhalva  kan straffa sig rejält mot internationellt motstånd i ett förmodat Europaspel igen nästa år. Det krävs nog en lite mera cynisk plan B i bagaget inför (förmodade) Europaresor 2024

Motsatsen till Bob

Men härhemma duger det fint och man kan väl säga att MFF återigen gjort en liten revolution i sin fotbollsfilosofi med ett tränarval som är raka motsatsen till den för femtio år sedan när Bob Houghton kom från England och slog sönder alla svenska begrepp om hur fotboll bör spelas. Succé då också. SM-guld och Europacupfinal. Därför att Bob hade receptet på hur man kommer till tals med lag som spelar som - ja, Henrik Rydströms idag. 

Den matchen hade jag gärna vela se om de båda revolutionärerna kunnat verka under samma period. Houghtons rakare, enklare, konsekventa fotboll utan krav på applåder för grandios underhållning mot Rydström ”vinna vackert” men med kontroll och effektivitet. Hur det än hade gått skulle det kunnat bli en påminnelse för Rydström om att kvick, tempostark, passningsinriktad fotboll också innebär stora risker. Manchester City kan hantera det tack vare individuell suveränitet på nästan alla positioner. Malmö måste passa sig. Inget svenskt lag, vare sig klubb eller landslag, har lyckats internationellt genom att försöka imitera de stora.

Det är ett svårt och krävande spel Rydström vill ha. Och hittills har han försvarat både sin idé och sitt lag. Fyra insläppta bara efter sju omgångar. Han håller på att väva en vacker gobeläng nere i Malmö. Ännu nästan utan skönhetsfläckar men med ett spännande, variationsrikt mönster.